(Håkan) Mild på Bryggeriet Ångkvarn

Uteserveringen på plats på Bryggeriet Ångkvarn.

Det började faktiskt på All in Beer Fest förra året. Då sprang jag på Per Erik Alm som är bryggmästare på bryggeripuben Bryggeriet Ångkvarn i Uppsala. Vi började snacka och märkte att vi båda hade en förkärlek till brittisk lågalkoholhaltig öl som 70/-, 80/- och dark mild. Per Erik bjöd därför in mig till bryggeriet för att brygga en mild. Vi kom överens om att maj vore den perfekta månaden då den innebär Mild Month i Storbritannien. Tanken är att man i hela Storbritannien ska brygga och servera mild på pubarna för att uppmärksamma denna klassiska ölstil.

Så i tisdags den 8 maj begav jag mig med tåg från Göteborg upp till Uppsala för att brygga mild. Det är en mycket underskattad ölstil här i Sverige och jag kan inte begripa att inte fler vill dricka mild. Mild är en grym sessionöl med hög hinkabilitet då dess alkoholhalt ligger mellan 3-4 volymprocent. Jag därför extremt glad att jag vara delaktig i den här skapelsen. Mild kännetecknas av att den fokusera på maltighet vilket innebär smak av knäck, karamell och choklad. Humlesmaken är knappt märkbar.

Inmäskning.

På grund av att mild är så oerhört underskattad har vi valt att döpa vår mild efter en av Sveriges mest underskattade fotbollsspelare – Håkan Mild. Han var en sådan där spelar som Svenska landslaget sprudlade om vid sommar-VM 1994 med namn som Schwarz, Thern och Ingesson. En spelare som sprang kopiöst mycket under en match och aldrig gav upp. Eller som en kommentator sade en gång när Mild blev utbytt i 90:e minut: ”Håkan Mild måste ha sprungit en maraton i dag. Minst!”. Vilket skulle innebära att Mild har världsrekordet i maratonlöpning, med råge…

Detta öl är en hyllning både till mild och Håkan Mild.

Men som sagt. Jag anlände till bryggeripuben vid 12 och vi mäskade in direkt. Mäskningen pågick 60 minuter och koket lika långt. Tror vi var färdiga på drygt 4 timmar. Bryggeriet Ångkvarns bryggverk är på 200 liter och fungerar ungefär som en Braumeister där man mäskar och kokar i samma kärl samt att vörten hela tiden pumpas runt under mäskningen. Det finns 7 jästankar som rymmer 200 liter och 2 jästankar som rymmer 500 liter. All öl serveras enbart i puben och ölet tappas direkt från tanken via fatkranar i baren. Det kan inte bli mer färskt än så! När jag var där hade han många olika pale ales påkopplade men också tre olika lageröl som var mina favoriter. Grymt fräscha.

Bryggeriet och jästankarna.

På jäsning hade han lite blandat men det var framförallt tre olika veteöl som jag föll för. En wit, en hefeweisse samt en vetebock.

Mild ska drickas färsk eftersom den då har den karakteristiska maltsötman som en mild har när den är ung. Efter någon månad blir den torrare. Lanseringen av Håkan Mild blir därför om redan två och en halv vecka eller närmare bestämt den 24 maj. Så kom till Bryggeriet Ångkvarn och avnjut en mild eller två. Varför inte ta den i en Mass (en 1-literssejdel)!

Cheers!

Välkomna att dricka mild den 24 maj!

Mild och brown ale - de perfekta ölen för den svenska husmanskosten

Det råder både humle- och surölshysteri i Sverige och då är det väldigt lätt att glömma bort klassiska ölstilar som är som gjorda för den svenska husmanskosten och julbordet – rostad Brown Ale och karamellig, knäckig Mild.

Kryddor har i alla tider stått för de mer aromatiska smakerna i öl. Även innan humlen introducerades i Europa av slaverna stod andra kryddor som pors, fläder eller ljung för aromen och den säregna smaken. Men dessa kryddor, inte minst humle, används ofta i för stora mängder så att en av de viktigaste råvarorna i ölet lätt glöms bort – malten.

Maltens smakbidrag i öl består i bröd, knäck, kola, kaffe, choklad, rök och spannmål. Det är malten som ger ölet dess sötma och fyllighet. Tillsammans med den rustika svenska husmanskosten som slottsstek, porterstek, köttbullar eller rent av kåldolmar är den en oslagbar kombination. Skippa brödet till maten och ta det flytande brödet istället, en mild eller brown ale.

Mild – från början en beteckning för ålder

Men vad är då en mild och var härstammar den ifrån? Mild är en av de äldsta brittiska ölstilarna som fortfarande finns kvar. Den finns omnämnd i skrift så tidigt som på 1500-talet. Mild var en benämning på ett öl som bara hade någon vecka eller två på nacken. Då var det inte heller ovanligt att mild var ordentligt humlad, tillskillnad mot i dag. Det fanns mild bitter, mild porter och så vidare. Ordet mild var alltså en åldersbenämning.

Mild var också betydligt alkoholstarkare under den här tiden. Den låg ofta mellan 5–7 volymprocent tillskillnad mot dagens mild som ligger på 2–4 procent. Anledningen är enkel. På grund av att priset på malt och alkoholskatter höjdes drastiskt i början av 1900-talet valde bryggarna att skära ner på ingredienserna och i början av 1900-talet hade alkoholstyrkan sjunkit till 4 volymprocent. Den fortsatte att sjunka och var ett tag ännu svagare än vad som är standarden i dag. Detta ledde till att mild under 1900-talet blev känd som fattigmans- och arbetarölet. Framförallt i Wales blev stilen omåttligt populär. Där kan den även gå under den mer kommersiella beteckningen dark.

Mängden humle, som också hela tiden blivit dyrare, har även den sjunkit under århundradena och i dag finns det knappt någon humle i mild. Fokus ligger med andra ord på malten som brukar ge en karaktär av choklad, kaffe och knäck samt ibland även syrligt brända toner. Även en del torkad frukt kan förekomma. En mild kan antingen vara karamellig, söt och rund i smaken eller rostad, lite syrlig och torr. Maj månad är förövrigt ”mild month” i Storbritannien, något som den brittiska organisationen Campaign for Real Ale (CAMRA) fastslagit. Så glöm nu inte att dricka en mild i maj månad.

Svårt att hitta mild i Sverige

Är man i Storbritannien är det inte särskilt svårt att hitta en mild på puben men i Sverige är det desto trixigare. Oceanbryggeriet gör en dark mild som brukar finnas på Ölrepubliken i Göteborg. Ett annat göteborgsbryggeri, Mohawk, gör också en dark mild. Folkared 15 från Långås utanför Falkenberg har en mild vid namn Wild Boar och likaså Strömsholms Brygghus i Köping vars mild heter Köpingshus Swarth. Alla tre är mild i den mer rostade skolan. I september (2016) kom också Skellefteå Bryggeri med en mild på Systembolaget – Backens Mild. Med lite tur så börjar detta ändra på sig och vi får se allt fler mild om något år eller två på svenska krogar. Eller varför inte i matvarubutiker då en mild gör sig utmärkt som 3,5 volymprocent.

Brown ale – det bruna ölet med olika skepnader

När benämningen brown ale först dök upp i slutet av 1600-talet var det enbart som en beskrivning av en viss typ av mild. I detta fall innebar det att ölet var bryggt med maltsorten brown malt (brunmalt). Brown ale var ursprungligen betydligt starkare än dagens versioner som ligger på mellan 4,5 och 5,5 volymprocent. Men under mitten av 1900-talet var alkoholhalten nere till blygsamma 3 volymprocent.

När en ny malt vid namn pale ale introducerades på 1800-talet upptäckte man att denna gav högre sockerhalt än brown malt, vilket ledde till att man slutade med den bruna malten och således även beteckningen brown ale. Först 1902 dök den upp igen i form av Manns Brown Ale, som fortfarande finns på marknaden. När det begav sig kallades den bland annat för ”Londons sötaste öl”.

I dag är brown ale en relativt vanlig ölstil, betydligt vanligare än mild. Det är väl få som inte känner igen Newcastle Brown Ale. Smakmässigt kan en brown ale skilja sig mycket. Delvis finns det brittisk och amerikansk brown ale. Den brittiska fokuserar på knäck, choklad eller torrostade toner från brunmalten medan den amerikanska lägger mer fokus på humlen, men där ändå den rostade och knäckiga malten finns med i bakgrunden.

Bland svenska bryggerier finns det gott om brown ale och du kommer med största sannolikhet hitta en sort om du besöker en välsorterad ölkrog. Några bra engelska exempel är bland annat Finn Brown Ale och Poppels Brown Ale medan Brännskär Brown Ale från Nynäshamns Ångbryggeri är mer i den amerikanska skolan.

Så tveka nu inte att ta en mild eller brown ale nästa gång du ska äta en rustik maträtt. Eller varför inte bara dricka den som sällskapsdryck i eget majestät. För det fungerar den också utmärkt som.

Tre Belgare - Systembolagsöl

I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var det inte IPA:n eller extrema öl som var på alla ölentusiasters läppar utan istället belgisk öl i alla dess olika stilar. Det kunde var dubbel, tripel, saison, quadrupel, oud bruin eller witbier. Men det som många pratade om och suktade efter var de olika trappistölen. Kort och gott var det så att dricka belgisk öl var detsamma som att dricka finöl (så att säga).

Men hur är det i dag? Hur många ölentusiaster letar upp de belgiska sorterna när de botaniserar bland hyllorna på bolaget och när lade du senast ner en trappistöl i varukorgen? Belgisk sorter har hamnat lite skymundan nu när IPA, porter och öl från svenska småbryggerier har hamnat i fokus. Något jag tycker är synd då du kan hitta en otrolig bredd bland belgiska sorter och härlig smakrikedom oavsett vilket märke du väljer. Och kanske även en gnutta historia.

Därför ägnar jag detta inlägg till att ge tips på tre belgiska öl som finns i bolagets ordinarie sortiment.

Foto: Galatea Spirits 

Art. Nr: 1654

Land: Belgien
Stil: Ljus stark Belgisk ale

Volym/Pris: 330 ml/24,90 kronor

Volymprocent: 8,5 %

Duvel, Duvel Moortgat

Duvel är lite annorlunda öl för att vara av belgisk härkomst. Till skillnad från de allra flesta belgiska öl har denna ingen belgisk jäststam i sig utan istället en skotsk. Den är också betydligt mer humlepräglad än den typiska belgaren och inte alls så maltig och söt. Duvel togs fram på 1970-talet i ett försök att efterlikna den så populära ljusa pilsnerna (men med en belgisk touch). Den kryddas därmed med den klassiska tjeckiska humlesorten Saaz som ofta används i tjeckisk pilsner.

På grund av sin jästfällning (efterjäsning på flaska) så kan den på ett disigt utseende men man kan också hälla upp den försiktigt för att inte få med fällningen och då är den klar och gul till färgen. Utan fällning får den en renare smak och påminner mer om ett lageröl medan den med jästfällningen i glaset får en mer komplex smak med toner av honung och olika örter, som koriander. Cirtustonen är också påtaglig. En av de mest uppfriskande belgiska öl som Systembolaget har att erbjuda i sitt ordinarie sortiment.

Betyg 4/5

Finns i dag i 202 Systembolagsbutiker och går att beställas till vilken butik som helst. Se HÄR.

Foto: Galatea Spirits 

Art. Nr: 1684

Land: Belgien
Stil: Tripel

Volym/Pris: 330 ml/30,90 kronor

Volymprocent: 9,5 %

Westmalle Tripel, Brouwerij van der Trappisten van Westmalle

Medan Duvel är en lite annorlunda belgare är Westmalle Tripel det rakt motsatta - en rejäl klassiker. Som namnet avslöjar är detta en tripel och det är också en mycket vanlig ölstil bland belgiska öl. Det var trappistklostret Westmalle som skapade stilen 1934 (för att sedan lansera den 1956). Det finns även en del regel för att det ska vara en äkta tripel. Den ska var ljus, en alkoholhalt på 8-12 % och vetemalt samt kandissocker ska ingå i receptet och brukar stå för en fjärdedel av den totala mängden.

Denna (likt många andra tripplar) är påfallande lättdrucken trots sin höga alkoholhalt vilket till stor del beror på den stora mängd socker som ingår. Men den är ändå inte söt utan istället torr och fyllig. Kryddighet är påtaglig och en signum för belgiska öl men drag av banan, koriander och aprikos.

Betyg 3/5

Finns i dag i 22 Systembolagsbutiker och går att beställas till vilken butik som helst. Se HÄR.

Foto: Galatea Spirits 

Art. Nr: 1496

Land: Belgien
Stil: Bruin/dubbel

Volym/Pris: 750 ml/58,90 kronor

Volymprocent: 8 %

Maredsous 8, Duvel Moortgat

Det finns som jag nämnt trappistöl som är öl bryggda på trappistkloster men så finns även klosteröl som är öl som är kopplade till olika kloster. Maredsous är ett sådant. Det bryggs visserligen i Duvel Moortgat toppmorderna bryggeri men på uppdrag av klostret Abbaye de Maredsous. Dessa två slog ihop sina "företag" år 1963 men innan dess bryggdes Maredsous på klostret.

Maredsous 8 går under stilen dubbel, eller bruin som den brukar kallas när det inte är ett trappistöl. Det var nämligen Westmalle som skapade stilen dubbel år 1856. En dubbel (eller bruin) är alltid mörk i färgen eller rödbrun och har en alkoholhalt på 6-8 volymprocent. Maredsous faller under dessa ramar och har även de där klassiska komponenterna av choklad, rostade kaffebönor, kola och nötter som en bruin eller dubbel ska ha. Den är mycket maltdominerad och fyllig. En klassik bruin/dubbel och en perfekt inkörsport till mörk belgisk öl.

Notera att flaskan endast finns som helbutelj i det ordinarie sortimentet.

Betyg 3/5

Finns i dag i 31 Systembolagsbutiker och går att beställas till vilken butik som helst. Se HÄR.

Nils Oscar Rökporter - Systembolagsöl

Rököl kan göras i alla möjliga olika stilar även om det vanligaste är lagertyper. Men i bolagets sortiment kan man även hitta rököl i porterformat, vilket inte alls är en ovanlig kombination. Rökkaraktären kommer från malten och den får sin rökighet genom att malten torkas över öppen eld (istället för i en varmluftsugn, även kallad kölna) och beroende på vilket träslag man eldar med ger det olika smak och doft. I Europa är det vanligast att elda med bok medan det al som gäller i Nordamerika. Rökmalten i denna porter är torkad över bokved och det är 80 procent av maltmängden som består av rökmalt.

Copyright: The Nils Oscar Company/ Jonas Ankarsand (Kreativ Fotografering)

Art. Nr: 1473

Land: Sverige
Stil: Rökporter

Volym/Pris: 500 ml/26,50 kronor

Volymprocent: 5,9 %

Nils Oscar Rökporter/The Nils Oscar Company

Rökkaraktären gör sig påmind så fort du öppnar kapsylen. Det är en distinkt rökighet som får en att känna att man sitter framför en öppen brasa med knastrande ved. Munkänslan är fyllig och mjuk. Rökigheten ger en smak av korv och rökt renkött men det är inte bara det som ger karaktär åt denna porter. Här hittar du även kraftiga choklad- och kaffetoner som också ger den en äkta porterkänslan. Humlearomen finns också där en svag citruston i form av blodgrape. En underbar öl för den som gillar sin porter men vill ha något extra också.

Betyg 5/5

Finns i dag i 75 Systembolagsbutiker och går att beställas till vilken butik som helst. Se HÄR.

Weihenstephaner Hefe Weissbier - Systembolagsöl

Veteöl tillhör i min mening en av de mest underskattade ölstilarna. Oftast är det just det grumliga och ofiltrerade utseende som får folk att avböja ett glas men också dess unika doft och smak av skumbanan och nejlika. Detta gäller dock inte i alla länder då den i dess födelseland Tyskland är oerhört populärt. I Bayern säljs det till exempel mer veteöl än vanlig ljus lageröl. 

Veteölet som stil skapades först år 1605 (då som enbart ett öl bryggt åt hoven i Bayern), men bryggeriet till detta veteöl grundades redan år 1034 och är därmed dagens äldsta fortfarande aktiva bryggeri. Det unika med just Weihenstephaner är att det efter avslutad jäsning (som är överjäsning) lagras det i kalla källor under bryggeriets klostergård i 30 dagar.

Beteckning "Hefe" betyder jäst och innebär att jäst är tillsatt i flaskan efter buteljering. Så man kan välja själv om man vill hälla upp denna jäst i glaset eller inte. Gör man det får man mer skumbanan- och nejlikakaraktär. Om det står "Kristall" på en veteöl är ingen extra jäst tillsatt vid buteljering och veteölet är då lika kristallklart som lageröl även om det smakar ändå som typiskt veteöl.

Copyright: Galatea Spirits AB

Art. Nr: 1526

Land: Tyskland
Stil: Sydtysk veteöl

Volym/Pris: 500 ml/19,90 kronor

Volymprocent: 5,4 %

Weihenstephaner Hefe Weissbier, Die Bayerische Staatsbrauerei Weihenstephan

Veteöl när den är som bäst och helt klart det alternativ man ska välja om man ska dricka veteöl för första gången. Weihenstephaner är oerhört len och mjuk i kroppen men samtidigt fyllig. Dessutom har den de där klassiska tonerna av skumbanan, nejlika och gräddig vete. I min mening ett öl som kan avnjutas året om även om de flesta helst dricker det under vår och sommaren men det är inte helt ovanligt att några liter slinker ner hos gästerna under oktoberfest också.

Betyg 4/5

Finns i dag i 329 Systembolagsbutiker och går att beställas till vilken butik som helst. Se HÄR.

Bedarö Bitter - systembolagsöl

När den nya mikrobryggerivågen började svämma över Sverige i början av 2000-talet fanns det fåtal öl från Sveriges småbryggerier i systembolagets fasta sortiment, däribland Jämtlands Pilgrim och Slottskällans Pale Ale. Dessa tog sig in på vanligt vis genom att "vinna" en plats under de fasta lanseringarna i april och oktober. Men det fanns en sort som lyckades (och var först) med bedriften att ta sig in i det ordinarie sortimentet genom att sälja väldigt mycket i beställningssortimentet - Bedarö Bitter.

Copyright: Marcus Wärme/Nynäshamns Ångbryggeri AB

Art. Nr: 1410

Land: Sverige
Stil: Amerikansk pale ale

Volym/Pris: 500 ml/28,20 kronor

Volymprocent: 4,5 %

Bedarö Bitter, Nynäshamns Ångbryggeri

Denna bärnstensfärgade öl har ordet bitter i namnet men jag skulle inte säga att det är en renodlad bitter utan snarare en pale ale. En bitter har oftast en råare och mer distinkt beska (som spritsorten bitter/amaro) medan en pale ale är mer fruktig och frisk.

Jag vet många som håller detta öl som det bästa svenska öl som någonsin bryggts. En pale ale som alltid funkar oavsett väder eller vind. Humleprofillen dominerar här med en grapefruktbeska men du kan även hitta tydliga toner av smaskiga enbär. Beskan är lång, mjuk och behagligt fruktig. Ett öl för alla humleälskare, nej förresten... ett öl för alla ölälskare. Need I say more...

Betyg 5/5

Finns i dag i 195 Systembolagsbutiker och går att beställas till vilken butik som helst. Se HÄR.

Mahou Negra - Systembolagsöl

Vi är inte direkt bortskämda med mörka lageröl på Systembolaget och särskilt inte dem i schwarzbier-klassen. Här har ni en från Spanien, som i mitt tycke är en av de bästa i bolagets begränsade sortiment.

Copyright: Brewery International

Art. Nr: 1723

Land: Spanien

Stil: Schwarzbier
Volym/Pris: 330 ml/14,90 kronor

Volymprocent: 5,5 %

Mahou Negra, Grupo Mahou San Miguel

Denna mörka lageröl kommer från samma bryggeri som det välkända märket San Miguel och bryggeriet är ett av de största i Spanien. Mahou Negra har många år på nacken då den skapades 1908 för att spanjorerna skulle få känna smaken på en tyskinspirerad öltyp. Personligen klassar jag den som schwarzbier även om bryggeriet själva menar att det är en korsning mellan en schwarzbier och en tysk dunkel.

Munkänslan är lätt och len. Både smak och doft domineras av maltkomponenterna i form av rostade kaffebönor, saltlakrits och bitterchoklad. Man kan även ana spår av torkad frukt i eftersmaken. En alldeles underbar mörk lageröl och bra inkörsport för dem som ännu inte vågat ta steget från ljus till mörk öl. Prova vetja. Femton kronor är ingen jättesumma. Som en dubbel cheeseburgare på McDonalds så varför inte lägga kalorierna på denna mörka goding istället.

Betyg 4/5

Finns i dag i 358 Systembolagsbutiker och går att beställas till vilken butik som helst. Se HÄR.

Lite nyheter från Nynäs

Indianviken Pale Ale och Brännskär Brown Ale
från Nynäshamns Ångbryggeri.

Äntligen så har två av mina favoritkrogar i Göteborg (The Rover och Ölrepubliken) fått sin alldeles egna öl. Både Niklas och Pelle har pratat länge om att de ska skapa ett husöl tillsammans med Nynäshamns Ångbryggeri och onsdagen den 14 mars 2012 var det äntligen dags för lanseringen av Dundermörk IPA från grabbarna från Nynäs. En kolsvart välhumlad Black IPA som har otroligt fina aromatiska toner av färsk humle samtidigt som den fina karamelliga och rostade malten balanserar fint och inte gör den alltför aggressiv. En höjdare och en av de bästa svarta iporna jag druckit. Här finns ju faktiskt en maltbas och inte bara humle. Fyra humlesorter används och om jag minns rätt är det Amarillo, Citra, Cascade och Chinook (men jag har säkert fel på någon av dem).

Jag och några vänner var givetvis på Ölrepubliken då Dundermörk lanserades och fick då även chansen att prata med bland annat Thomas från bryggeriet. Han informerade den otroligt glada nyheten att ett av världens bästa öl (om jag får säga det själv) Brännskär Brown Ale kommer att bryggas året runt och inte enbart som en säsongsöl. Bästa ölnyheten jag hört på länge!

Äntligen, hösten är här!

Och vad betyder hösten? Maltiga, kakiga, fylliga och karamelliga ölsorter! Ni som känner mig vet vad jag tycker om ölsorter där maltens egenskaper får dominera. Himmelskt! Sigtuna Black October, Sigtuna Dunkel Lager, Mowhawk Rye Lager, St Eriks Rauköl och Sigtuna Höstporter... Jag är mycket spänd på att se hur dessa smakar och doftar. Än så länge har jag bara smakr på Mohawk Rye Lager och de sannerligen ingen besvikelse. Fina knäcktoner, pepprig, lite frisk mint, knäckebröd, kola, kakor. Riktigt gott helt enkelt! Och vad åt jag till? Svampmackor såklart! Äntligen är hösten här!

Brightons öl och bryggerier

Hand in Hand. Den minsta puben i Storbritannien med eget bryggeri.

Foto: Magnus Manske

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så kommer det förekomma några gästinlägg här på Fat & Flaska och årets första är skriven av Johanna Samuelson. Hon är själv bosatt i Brighton och ger oss här en liten inblick i Brightons publiv och flertal bryggerier. Hon tipsar även om de språkresor i engelska som finns att tillgå i staden. Så varför inte kombinera språkresa med pub- och bryggeribesök. Sugen på en tripp?

Brighton på engelska sydkusten är en gammal fiskeby som sedan 1800-talet och framåt förvandlats till en, stundtals, fashionabel turistort. Mestadels är det dock en liten storstad där studenter, hippies och medelklass London-pendlare blandas och skapar en alldeles unik, öppensinnig atmosfär. Här blandas modern kultur med klassisk brittisk tradition på ett påtagligt vis och det är aldrig långt till närmaste pub. Runt år 1800 fanns här 41 så kallade Inns, vilket motsvarade ett dryckesetablissemang för varje 30 hus. Idag finns här 900 barer och pubbar som serverar alkohol, många av dem kontrollerade av stora bar kedjor, men flera har behållit sin karaktär som Free Houses med sin egna karaktär, och bar sortiment.

På sommaren myllrar staden av turister och ungdomar på språkresor, medan det på vintern är lugnare här. Men oberoende på årstiden välkomnar Brightons klassiska pubbar. Brighton ligger i East Sussex och i omgivningen finns 22 listade bryggerier, från stora så som Harveys, till mindre som till exempel Full Moon eller Arundel Brewery. Ett av de kanske minsta bryggerierna ligger bakom puben Hand in Hand i den östra delen av staden, känd som ”den minsta puben i Storbritannien med eget bryggeri”. Här serveras 2-3 egna Kemp Town Brewery ölsorter på fat direkt från övervåningen, men också ett antal andra lokala fatöl. Flera av dessa kommer från Badger Brewery, bland annat de kända Tanglefoot, Golden Champion och Golden Glory, samt flera andra gästöl.

En annan pub som har sitt eget bryggeri är The Evening Star. Här startade man 1994 med ett mikrobryggeri i källaren men sedan dess har man flyttat ut på landsbygden och flertalet gånger blivit prisbelönad för sin ale. Bryggeriet som heter Dark Star Brewery erbjuder ett antal säsongs ales, så det är värt att komma tillbaka hit under året och avnjuta månadens specialitet. I Februari bjuds till exempel IPA:an Six Hop Ale 6.5% med 6 humlesorter, karakteristiskt då Dark Star är känt för sina humlestarka ölsorter. Under December erbjuds varje år den legendariska Critical Mass på 7.8%, en vinter ale stark i både färg och smak.

Stockholmskrogen Akkurat serverar ofta sorter från Dark Star Brewery som real ale och jag rekommenderar alla att prova dem där för att sedan åka till Brighton för att avnjuta dem otransporterade, så att säga, samt purfärska. För det är ändå inte mycket som slår purfärsk real ale från de brittiska öarna. Får ni syn på Dark Star Espresso Stout 4,2 % så ta en pint med en gång utan att tveka. Du kommer inte att ångra dig!

Foto: Dark Star Brewery

Andra pubar som erbjuder fatöl och gäst ales från lokala bryggerier är Barley Mow och The Basketmakers Arms. Båda dessa erbjuder dessutom fina pubkök med mycket uppskattad mat, speciellt populära för den traditionella Sunday Roast. Vare sig man är här på ett kortare besök, eller under en längre vistelse, till exempel på en av de många språkkurser engelska som erbjuds här, bör man prioritera åtminstone en Sunday Roast, en riktig engelsk specialitet som också förkroppsligar landets pub-kultur.

Vill man komma utanför staden söker man sig bäst till Middle Farm, mellan Glynde och Lewes på landsbygden norr om Brighton. Denna gård har en cider och perry affär med en god samling lokala fat och flask ale. Här inbjuds man att provsmaka och resan är väl värt det då affären är knöktjock med lokala specialiteter. Antingen köper man med sig ett helt fat, eller så köper man cider i gamla mjölkkartonger, en ny upplevelse.

Brighton ligger 50 minuter på tåg från centrala London, och med ett stort antal billiga flygavgångar från Stockholm till Gatwick är staden väl värt ett besök.

Julfirande med Spendrups

I torsdags var jag i Stockholm på Spendrups årliga julevenemang där de presenterade sina nya julöl och bjöd på härlig julstämning. I år var det också lite mat/tilltugg signerat årets kock Gustav Trädgårdh vilket inte gjorde upplevelsen sämre.

Provningen började med Spendrups två trotjänare Spendrups Julbrygd och Mariestads Julbrygd. Spendrups Julbrygd tyckte jag var bättre än på mycket länge och hade fin söt karamellmaltighet. Påminde mycket om en münchner dunkel. Mariestad var mer rostad än tidigare år och var dessutom aromhumlad med amarillo och cascade, tyvärr var det mycket svårt att hitta spår efter dessa.

En av årets nya brygder var Bryggmästarens Julspecial som har ersatt Spendrups Julbock. En trevlig bock med stor söt maltighet som för tankarna åt kakdeg och kola och även om alkoholsmaken var påtaglig var den mer värmande än spritig.

En annan nyhet för i år var Pistonhead Chimney Sweeper. Pistonhead har lanserats i olika skepnader i år och många ölentusiaster har var varit besvikna då de (inklusive jag själv) tyckt att Spendrups varit alldeles för fega med humlen och inte tagit ut svängarna till fullo (även om jag tyckte att sommarvariant var riktigt trevlig). Därför så var denna variant en mycket trevlig överraskning. Här var det en fin och faktiskt rätt rejäl beska och fina smaker av bär och aprikos. Lite oväntat har man aromhumlat med Tomahawk. På grund av administrativt trassel så kommer denna inte finnas i bolagets ordinarie sortiment utan bara i beställningssortimentet. Om det är kollikrav vet jag inte. Mycket köpvärd.

Sist ut var två märken från småbryggeriet Gotlands Bryggeri. Wisby Julbrygd har visserligen funnits sedan bryggeriets start för 15 år sedan men den byter ofta recept. Förra året var den relativt blommig och humlerik medan den i år är mer åt det rökiga hållet. Brygden innehåller 13 % rökmalt och rökighet var riktigt balanserad och fin. Rekommenderas!

Den sista sorten kom även den från Gotland - Sleepy Bulldog Winter Ale. Maffig och rostad med fina tropiska humletoner som förde tankarna till passionsfrukt och ananas. Absolut det bästa bulldogölet jag druckit. En av humlesorterna kom från Australien och hette Galaxy. Har inte hört att något annat svensk bryggeri använt denna sort tidigare. Har ni?

Allt som allt en mycket trevlig kväll.

God Jul och skål!

Westvleteren 12

I somras bilade jag och Jonas runt i Västeuropa för att besöka vingårdar, bryggerier och diverse ölkrogar. Givetvis blev det ett längre stopp i Belgien där jag även lyckades köpa med mig en Westvleteren 12 med mig hem. Detta öl rankas som det bästa i världen, alla kategorier, på RateBeer. Jag har inte smakat den innan så det kändes självklart att köpa med sig en flaska hem.

Väl hemma började jag fundera lite kring när jag skulle dricka den. Med en gång? Eller skulle jag lagra den några år? Beslutet kom förra veckan då jag drack den för att fira mitt pris från måltidsakademin. Läs mer om priset HÄR.

När jag knäppte upp kapsylen pös det till ordentligt om flaskan och för ett ögonblick ångrade jag mig, men nu var det försent... Likt alla andra trappistöl och många andra belgiska ölsorter så efterjäser detta på flaska vilket också medför att ölet får en relativt aggressiv kolsyra när det är ungt. Så de första tio minutrarna fick jag rör runt med en sked för att få bort det värsta, vilket också lyckades.

Och hur var den då, världens bästa öl. Hade jag inte vetat vilken öl det var så hade jag säkert tyckt att den var riktigt riktigt bra. Jag tyckte visserligen att det var väldigt bra men eftersom förväntningarna var så höga förväntade jag mig ännu mer.

Westvleteren 12 kategoriseras som en quadrubel, en öltyp skapad av trappistbryggerierna La Trappe, Rochefort och Westvleteren. Man kan väl säga att quadrupel är den kraftigaste och smakrikaste av alla belgiska öltyper och lite av belgarnas barley wine.

Westvelteren 12 både smakade och doftade som en typisk quadrupel. Mycket fikon, dadlar, sherry, karamell och cognac men den hade ändå något både i doft och smak som stack ut - ljunghonung. Både doft men framförallt smaken präglades av en fantastisk karaktär av ljunghonung. Söt, blommig, kryddig och ordentligt fyllig. Så om ni är i Belgien någon gång så rekommenderar jag absolut att ni köper en flaska. Själv köpte jag den för runt hundralappen i en ölbutik i Bryssel.

Westvleteren är det minsta trappistbryggeriet (av de sju) som brygger öl kommersiellt. Om jag minst rätt är produktionen är på cirka 40 000 liter per år (någon får gärna rätta om det är fel) vilket också har lett till deras öl är så eftertraktade. Nu ska de dock utöka produktionen för att få in pengar till att rusta upp klostret. Magnus Bark på Ofiltrerat skriver mer om det HÄR. Med andra ord kommer det bli lättare att få tag på deras öl framöver och frågan är om de i fortsättningen kommer bli så eftertraktade?

Ölbloggarstafett del 2 – De underskattade öltyperna, del 2

Del 1 i detta inlägg kan ni läsa HÄR.

I förra inlägget skrev jag om de underskattade lagerölen i Tyskland och Tjeckien och nu tänkte jag kasta mig över engelska kanalen till de brittiska öarna där jag anser att världens bästa öltyper tillverkas, särskilt i de norra delarna.

Jag tar mig genast an mitt absoluta favorit ölland och vars öltyper är extremt styvmoderligt behandlade i Sverige. Jag pratar om Skottland och de maltdominerande öltyperna som ofta hittas där. I dag finns det skamligt lite ”äkta” skotsk öl på bolaget och på svenska ölkrogar. BrewDog är för mig mer amerikansk än skotsk. Men det är klart, lite grann hittar man allt. På krogen ska ni hålla utkik efter bryggeriet från den absolut norra delen av Skottland, Orkney Brewery. Den karamellmaltiga och fikondoftande Dark Island, den knastertorra och kaffelika stouten Dragon Stout, den humle- och karamellkryddiga Red MacGregor samt den kraftfullt fylliga wee heavy maltbomben Skullsplitter är fyra måsten från detta bryggeri.

Willams Brothers Brewery bör ni också hålla utkik efter då de nog gör de roligaste (och godaste) sorterna. De har bland annat fyra Historic Ales – Fraoch Heather Ale (kryddad med ljung och pors), Alba Scots Pine (gjord på tall- och granskott), Grozet (kryddad med krusbär), Ebulum Elderberry (kryddad med fläderbär) samt Kelpie Seaweed Ale (kryddad med sjögräs). Dessutom har man ingefäraportern Midnight Sun, Björnhallonölet Róisin samt, den som bolaget nyss tagit in, 7 giraffes kryddad med fläder och citronskal och som har en typisk skotsk karaktär. Svårt att förklara men det smakar skotskt helt enkelt.

På bolaget finns även en annan skotsk öl som är mer av det klassiska skotska signumet en de ovan nämnda – Belhaven Wee Heavey. Det är en riktigt fyllig fin maltig sak med tydliga smaker av kakdeg och karamell och lite lite rök. Rök i både doft och smak är faktiskt något som ingår i många skotska ölmärken även om de är rätt diskreta. Och när jag ändå är inne på maltiga skottar så kan jag passa på och klaga (igen) över att det finns alldeles för lite av dessa sorter i Sverige. Kanske inte så konstigt nu när det är humle som alla vill ha men ändå.

Belhaven har ju annars en IPA på bolaget i Belhaven Twisted Thistle IPA. Denna (brittisk IPA överhuvudtaget) är inte lika fruktig och besk som amerikansk utan mer åt det blommiga och karamellmaltiga hållet. De är inte heller så alkoholstarka. Twisted Thistle ligger på cirka 5,3 % vilket många britter skulle kalla en strong India pale ale. För förutom blommighet så är det just alkoholhalten som skiljer brittisk och amerikansk IPA åt. Många ligger på mellan 3,5 och 5 % men trots det är de extremt fylliga. Det är också det som karakteriserar många skotska öltyper – fylligt, alkoholsvagt samt mycket smak. En riktigt bra IPA kommer från Edinburghbryggeriet Caledonian Brewery – Deuchers IPA på 3,8 %. Lejongul till färgen med fina blommiga humletoner. Så alkoholsvag IPA skulle jag vilja ställa till skaran över underskattade öltyper. I Sverige finns det skamlöst få men bland svenska bryggerier finns två höjdare i Brandmästaren Andréns Törstsläckare från Dugges och Ocean Ljusa från Oceanbryggeriet. Båda på 2,8 %. Även Sigtuna har en på 2,8 % – Doktorns Pale Ale men denna har jag tyvärr inte haft möjligheten att prova, men med tanke på vad Sigtuna gjort tidigare är den nog ingen besvikelse.

Tillbaka till det maltiga igen. På grund av det kyliga klimatet i Skottland har man aldrig kunnat odla humle och att köpa från England var förr aldrig ett alternativ då de inte var bästa vänner direkt. Därför har malten fått stå för de stora smakerna i skotsk ale. Skotsk ale brukade delas in i fyra kategorier förr tiden och till viss del finns dessa kvar än i dag: 60/- även kallad light (max 3,5 %), 70/- även kallad heavy (3,5-4 %), 80/- även kallad export (4-5,5 %) och till sist värstingen 90/- även kallad wee heavy. Wee heavy stod för att man drack ölet i ett wee (litet på skotska) glas. Och man kan ju inte precis påstå att skotsk öl av dessa öltyper flödar på svenska ölkrogar eller på bolaget. Jag minns att den härligt maltiga och vinösa Caledonian 80/- fanns på bolaget för en sådär 5-6 år sedan. Kom tillbaks! En rolig detalj med denna sort är att den oftast serveras vid rumstemperatur (18-20 grader) på pubarna i Skottland.

De skotska ölen skulle jag vilja påstå är de allra mest underskattade öltyperna i världen, särskilt här i Sverige (vi som annars är det land i världen som har bäst bredd av olika öltyper, både i handeln och på krogen) och personligen längtar jag till att denna humle-våg kan tona ner sig något så att maltiga skottar kan se dagens ljus i landet. Det blir ju lite dyrt i längden att flyga till Skottland varje månad för att få sin dos.

Innan jag avslutar vill jag också passa på att nämna två underskattade öltyper från Skottlands grannland England. Även dessa har gått maltskolan – Brown Ale och Mild. Brown Ale ser man ändå lite då och då, inte minst genom Newcastle Brown Ale och även om den kanske inte smakar likadant i dag som förr så är ändå denna sort lite speciell för mig då det var en av de första alesorter som jag provade. En annan var Double Daimond. Brown Ale finns i två olika stilar – den brittiska och den amerikanska. Den amerikanska har ändå vunnit en del mark bland dagens ölentusiaster, främst kanske för att den ofta har tydlig humlekaraktär tillskillnad mot den brittisk. Sveriges bästa öl (enligt undertecknad) är för övrigt en amerikansk brown ale – Brännskär Brown Ale från Nynäshamns Ångbryggeri.

Brittisk brown ale å andra sidan är så långt ifrån humlebetonat man kan komma. Här är det syrligt, maltigt och nästan sockersött. Ofta brukar denna öltyp bryggas med melass. Syrligheten kommer från malten och det är ofta det som är det karakteristiska hos en brittisk brown ale och det är just den engelska bruna alen som jag skulle vilja påstå är underskattad. Om den är välbrygd så kan den vara riktigt god och syrligt chokladig. Lite som en mildare variant av en syrlig stout. Varken på bolaget eller krogen finns det särskilt mycket brittisk brun öl att tillgå. Hobgoblin är undantaget även om den inte är så klassiskt syrlig. Däremot gjorde Nils Oscar en Brown Ale som kom bara för någon månad sedan som var väldigt stiltrogen. Fin syrlighet och bra eftersmak av choklad.

En ännu mer underskattad öltyp från England är mild och faktum är att det är nästan svårt att hitta denna maltiga och chokladiga öltyp utanför de brittiska öarna. Mild var mycket populärt i England under 1800- och 1900-talet bland arbetarna. Den var ett komplement till bitter och även en snällare version bittern. Milden var alkoholsvagare och knappt besk så det gick att dricka flera pint av den, vilket uppskattades av många. Likt veteöl så ska mild serveras så färsk som möjligt eftersom den snabbt tappar i smak då den är både alkoholsvag och saknar den stora mängden av humle (som är konserverande). Men en färsk mild är något riktigt härligt. Den är inte alls syrlig som brown ale utan här finns det mycket, mycket choklad och kaffe i smaken. Som en mild porter fast med mer maltig karaktär. Trots sin låga alkoholhalt är den likt skotska öltyper mycket fyllig. Mera mild i Sverige tack! Faktum är att Oceanbryggeriet (tack för att ni finns) gör en Dark Mild på 4,5 % som är riktigt härligt chokladig och som får många att beställa ytterligare en pint.

På Irish Pub i Sundsvall hittar man ofta ale i brittisk stil.
Serverad som real ale från bryggeriet i källaren.

När jag ändå är inne på alkoholsvaga öltyper, som de ovan nämna och även klassiska engelska bitters, är dessa också en kategori som är relativt underskattade i Sverige. I Storbritannien är det nästan svårt att hitta ölsorter över 4,5 % medan det i Sverige nästan är svår att hitta öl under 4,5 %. Problemet är att Sverige är fast i folkölsträsket och många folköl smakar i dag mest vatten vilket har lett till att många kopplat alkoholsvaga öl med folköl och framförallt vattnigt och smaklöst öl. Sedan har väl Sverige alltid varit ett starkölsland tyvärr. Många beställer inte öl utan starköl.

Halfway House i Edinburgh.
En pub som alltid får en att längta tillbaka till Skottland.

Det var allt för den här gången. Visst finns det fler öltyper att nämna som är underskattade. Av de mellan 180-200 öltyper som finns så är väl mer än 100 både underskattade och till och med okända för gemene man men jag tyckte ändå att jag behövde dra gränsen någonstans. Nu blev det dessa, i ett annat inlägg blir det andra.

Och slutligen var det den där pinnen som skulle lämnas över. Jag drar ner på farten och sträcker över pinnen till… Uffe på Karlströms Malt. På din blogg har du en flik där skriver om att du håller på att bygga upp en ölkällare. Detta fick mig att tänka på lagrade öl och jag skulle vilja att skrev lite om just att lagra ölsorter. Varför ska man göra det? Varför inte? Vilka ölsorter ska lagras och vilka inte? Vad händer under processens gång (maderiseringen) på respektive ölsort? Berätta gärna också om dina egna erfarenheter vid lagring av olika ölsorter. Och kanske även en bild på din egen ölkällare. Låt fantasin flöda och lycka till!

Slainte! (skål på skotska)

Ölbloggarstafett del 2 – De underskattade öltyperna, del 1

Eftersom detta inlägg blev lite väl långt har jag valt att dela upp det i två delar. Här följer därmed del 1.

- Jag vill att Peter på Fat & Flaska skriver om ämnet "De mest underskattade öltyperna, och varför de skulle förbättra ölkulturen i Sverige". Jag vet vad du tycker om "humle-bombs-vågen Peter och även att du har provat att brygga en hel del olika öltyper själv. Så skriv ner dina tankar och åsikter. Jag hoppas du känner en lagom stor utmaning i detta ämne...

Fick detta mycket intressanta ämne att skriva om av Pelle på Allt om öl och det fick mig genast att börja fundera: Brukar jag verkligen klaga så mycket över humle-bombs-vågen? Ja, det brukar jag. Det är verkligen inte så att jag inte tycker om humlade öl och vissa extrem öl kan vara riktigt trevliga men problemen är att det finns på tok för många som kan vara fruktansvärt obalanserade. Vissa smakar enbart beskt (ingen smak eller arom) och andra bara citrus eller någon annan frukt eller för att inte tala om de fatlagrade varianterna som bara smakar ekfat eller islayrök. Dricker man en dubbel IPA på 8-9 volymprocent så förväntar man sig ändå en härligt karamellig maltsötma som ska väga upp humlekaraktären, men ofta (alldeles för ofta) så saknar jag denna. Så ja jag gillar beska superbomber och extremöl MEN med smakbalans i.

Ett annat problem med humle-bombs-vågen är att många idag enbart dricker extremöl samt att det bara är dessa som uppmärksammas. Man glömmer lätt de öltyper som satte öl på kartan och hur otroligt goda de kan vara när de inte är pastöriserade eller filtrerade. Jag tänker framförallt på flera tyska och tjeckiska sorter som tjeckisk pilsner,tmavé, černé, tysk pils, zwickel, landbier, schwarzbier, bock, märzen, wiener samt rauchbier. Men även skotska och engelska öltyper som wee heavy, heavy, light, export, mild och brown ale. De smakar kanske inte lika mycket som extremölen men däremot har de en del gömda och diskreta smaker som är spännande att leta efter. De har en annan typ av smak som i sig är hur god som helst. De skotska maltdominerande öltyperna är bara en i raden av underskattade ölstilar som hamnat i skuggan av humleölen i dag, men jag återkommer till dem lite närmare senare.

Ölkulturen i Sverige har verklegen gjort mastodontkliv de senaste tio åren vilket är oerhört kul. Det är få länder som har en sådan bredd i utbudet som Sverige har, både på krogen och på Systembolaget, och jag väldigt glad att jag bor i Sverige och kan ta del av det här variationsrikedomen. Men jag tycker inte vi ska vara nöjda där utan för att ölkulturen ska utvecklas ytterligare i landet gäller det att man ger ALLA öltyper utrymme och även tipsar gemene man om de öltyper som i dag inte får så mycket uppmärksamhet hos oss ölbloggare – tyska, skotska, brittiska med mera.

Åter igen; jag säger inte att det är en nackdel att det skrivs mycket om IPA och extremöl, tvärtom så är det hur bra och hur kul som helst. Ju mer det skrivs om öl i alla dess former desto bättre. Men vi ölbloggare bör även passa på att nämna lite fler öltyper. Många som läser våra bloggar i dag vet säkert nu vad en IPA är, åtminstone kommer de beställa en när de gå på krogen. Men en pilsner då? Eller en schwarzbier? Eller en kölsch? När jag berättar för folk att det finns närmare 200 olika öltyper i världen är det många som tappar med hakan. Så många? Bara i Öl – kunskap ger mersmak nämner jag närmare 50 olika öltyper och redan där har jag fått reaktioner från folk som inte hade en aning att det fanns så många olika lageröl till exempel. Många tror att det finns ett lageröl, nämligen lager.

Vilka är då dessa underskattade öltyper och som jag tycker att samtliga borde upptäcka och fördjupa sig i?

När det gäller de tyska varianterna så vill jag börja med min personliga favorit, lagerns porter schwarzbier. Schwarzbier är ett underjäst mörkt lageröl som ofta bär en smak- och doftprofil av kaffebönor, choklad och mörkt bröd. Här är det malten som får dominera snarare än humlen. Sorten härstammar från forna Östtykland, närmare bestämt Thüringen och kurorten Bad Köstriz. I denna kurort skapades ölet 1505 och här ansåg man att detta svarta öl hade en helande effekt och det dröjde faktiskt ändå fram till efter Berlinmurens fall 1989 innan schwarzbier spred sig vidare till andra orter. Världens i dag kanske mest kända schwarzbier Köstritzer är självklart döpt efter orten.

Det finns förvånansvärt få schwarzbier på den svenska marknaden, både från Tyskland och svenska mikrobryggerier. En av dem är Black October fån Sigtuna Brygghus som är fantastik kaffe- och chokladbetonad schwarzbier som jag verkligen önskade bryggdes året om. Tyvärr är nog detta den enda schwarzbier från svenska bryggerier. Varför kan man undra då det bryggs porter och stout för fulla muggar. Men visst, det kan bero på att det krävs lite mer av bryggeriet för att brygga lageröl, till exempel ett kylrum och det är en kostnad som många småbryggerier inte kan kosta på sig. Volymen blir ju rätt begränsad då de bara kan brygga till krogar och restauranger efter Systembolaget bestämmer vad bryggerierna ska brygga i sina lanseringsplaner. Vill man däremot smaka på äkta tysk schwarzbier från just Tyskland bör man bege sig till Akkurat där det relativt ofta finns en schwarzbier (och flera andra tyska ölstilar) på fat, särskilt på torsdagar. Om man har tur kan det självklart finns några schwarzbiersorter på flaska på välsorterade krogar. Skulle bli väldigt förvånad om det inte finns någon på Haket Pub i Göteborg eller på någon av Monkskrogarna i Stockholm. Håll utkik efter Schwarzbier!

Ännu en tysk öltyp som jag är väldigt förvånad över att det inte finns mer av eller pratas mer om är rauchbier (rököl). Detta lageröl både luktar och smakar som rökta charkuterier och har ofta en trevlig sötaktig eftersmak. Aecht Schlekerla Rauchbier finns visserligen på bolaget och där har det även dykt upp lite blandade rököl som tillfälliga nyheter de två senaste åren. Inte mycket men ändå. Däremot förvånas jag av att det inte har bryggts någon klassisk rököl (i lagerstil) på de svenska småbryggerierna. Den enda jag kommer på är Göran Anderssons Bästa Rököl från Närke Kulturbryggeri som förövrigt var en rejäl höjdare. Så varför inte fler? Kanske är det en för smal öltyp men jag tycker absolut att den förtjänar mer utrymme. Nils Oscar har en modifierad rököl i deras Rökporter som är av yppersta världsklass. Kanske kommer det en rököl från Sigtuna inom en snar famtid? De brygger ju en del tyska öltyper. Nu när jag tänker efter så bryggde ju även Strömsholms Brygghus en veterököl (öltypen kallas grätzer) tillsammans med Monks Brewery.

Överlag så tycker jag att det är märkligt hur lite uppmärksamhet europeiska öltyper får i Sverige. Sorter som härligt snustorr pils, krämigt söt tjeckisk pilsner (som ni avnjuter bäst på Soldaten Svejk i Stockholm), knäckig altbier, humlefrisk kölsch, kakmaltig märzen och wiener eller zwickel, landbier och kellerbier är fruktansvärt smaskigt när de är nybryggda och färska. Det finns en fantastiskt ren karaktär i dessa sorter och ofta så spretar inte smakerna åt flera olika håll. De kanske inte är lika komplexa som en ipa, en barley wine eller en imperial stout men det inte alltid som man vill ha en komplex öl. Ibland är man sugen på rena smakrika öl utan några större krusiduller och ibland på komplexa smakbomber. Dessa öltyper visar även vilken ortrolig smakbredd och variationsrikedom det finns på öl. Det kan vara både extremt och lågmält. Öl passar vid alla humör, det är bara att välja rätt öltyp för stunden.

Av de ovannämnda sorterna så är de helt klart ovanligaste typerna altbier och kölsch. Båda dessa sorter har en starkt lokal förankring i hemlandet Tyskland. Altbier kommer från staden Düsseldorf medan Kölsch har sina rötter i staden Köln. Båda är överjästa (alltså ale) och är också de enda överjästa öltyperna från Tyskland men tack vare att de jäser vid en relativt låg temperatur (under 15 grader) och därefter kallagras vid 0 grader får de en mer lagerlik karaktär. Man brukar ofta tala om att altbier och kölsch är hybrider, en blandning av ale och lager. Lite grann som den västamerikanska öltypen steam beer (ångöl). I denna använder man dock en lagerjäst och jäser brygden varmt (16–18 grader) medan altbier och kölsch jäser med en alejäst. Steam beer är förövrigt också en mycket underskattad öltyp. Frisk och ofta lite syrlig. Bra val om man är sugen på en humletrevlig ale i lagerstil. Ja, det kan bli lite förvirrande ibland…

Bland svenska bryggerier görs det mycket lite altbier och de enda jag kommer på är Humle Hildas Altbier samt Verstehe Nicht Alt från Sigtuna Brygghus. Vet dock inte om Humle Hilda tillverkas längre. Båda är hursomhelst riktigt trevliga tolkningar med en välbalanserade knäckig maltighet som även för tankarna till kolasnören. För några år sedan (eller var det påsken 2009?) gjorde Sigtuna även en altbier på steroider – Påsk Alt. Här var det mycket humle, kaffe och knäck. Riktigt gott och kanske så en altbier skulle smaka om man skippade lagringen. Uerige är annars en tysk altbier som emellanåt syns på svenska krogar, bland annat på Haket Pub i Göteborg. På bolaget finns det en sort, Shclösser Alt som är helt klart godkänd men det finns bättre.

Kölsch lyser dock med sin frånvaro både på bolaget och på svenska krogar. Har ofta en fin men balanserad humlebeska och påminner om en steam beer fast mer humlearomatisk. Mora Bryggeri gör dock en öl kallad Kölner Bier som jag tror är en tolkning av en kölsch. Åtminstone smakar det som en kölsch.

Maltiga och därmed fylliga lageröl är inte jättevanliga i Sverige och då pratar jag om riktigt maltiga lageröl. Där man känner den mustiga knäcken och kakiga malten. Som att dricka bakelser! Äkta märzen- och wieneröl har även dem oförtjänt lite uppmärksamhet även om det finns några märken från tyska bryggerier på svenska ölkrogar. Visst finns det en del märken även från svenska bryggerier men tyvärr är många av dem allt för simpla kopior av originalen trots att det börjar blir bättre. Falcon Höstlager som kom för inte så länge sedan var en mycket trevlig wiener. Annars gjorde Sigtuna en superb märzen förra oktoberfestsläppet och faktum är att det har kommit en del märzenöl från olika svenska småbryggerier men tyvärr har de passerat förbi mitt i ipavågen och därmed fallit i glömska. Wieneröl hör inte till de vanligaste öltyperna bland svenska småbryggerier men Oceanbryggeriet gör en rent av fantastisk wieneröl vid namn Ocean Vienna. Fyllig, full av knäck, kola och kaffe. Mycket malt, mycket gott.

Så jag vill verkligen slå ett slag för fylliga lageröl i alla olika stilar med väl balanserade humlekaraktär. Och det finns verkligen ett gäng av dessa från svenska småbryggerier så som Pickla Pils och Landsort Lager från Nynäshamn, East River Lager från Sigtuna, God Lager, Pils och Kalasöl (även den en fantastisk märzen) från Nils Oscar, No 1 Lager och Old Beefeater Inn House Lager från Dugges, Bergmansöl och Slåtteröl från Oppigårds, Alla tiders Ängöl Prima Lager och Oktoberfestlig från Ängö Kvartersbryggeri, Plato 12 Lager och Black från Oceanbryggeriet för att bara nämna några.

Lageröl smakar alltid bäst när den är som färskast och många platser i Sverige har just ett sådant mineralfattigt vatten som lämpar sig ypperligt för just lageröl. Så nu när vi har så många svenska småbryggerier som kan brygga opastöriserad och ofiltrerad lager kan vi bara skatta oss lyckliga.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade sett ut om bolaget inte fanns eller om gårdsförsäljning var tillåtet och bryggerierna kunde brygga vad de själva ville. Hade vi då sett fler lageröl i olika stilar?

FORTSÄTTNING FÖLJER…