lördag 30 oktober 2010
Fin utmärkelse till Sveriges Vinbarer: en reseguide
onsdag 27 oktober 2010
Ölbloggarstafett del 2 – De underskattade öltyperna, del 2
Del 1 i detta inlägg kan ni läsa HÄR.
I förra inlägget skrev jag om de underskattade lagerölen i Tyskland och Tjeckien och nu tänkte jag kasta mig över engelska kanalen till de brittiska öarna där jag anser att världens bästa öltyper tillverkas, särskilt i de norra delarna.
Jag tar mig genast an mitt absoluta favorit ölland och vars öltyper är extremt styvmoderligt behandlade i Sverige. Jag pratar om Skottland och de maltdominerande öltyperna som ofta hittas där. I dag finns det skamligt lite ”äkta” skotsk öl på bolaget och på svenska ölkrogar. BrewDog är för mig mer amerikansk än skotsk. Men det är klart, lite grann hittar man allt. På krogen ska ni hålla utkik efter bryggeriet från den absolut norra delen av Skottland, Orkney Brewery. Den karamellmaltiga och fikondoftande Dark Island, den knastertorra och kaffelika stouten Dragon Stout, den humle- och karamellkryddiga Red MacGregor samt den kraftfullt fylliga wee heavy maltbomben Skullsplitter är fyra måsten från detta bryggeri.
Willams Brothers Brewery bör ni också hålla utkik efter då de nog gör de roligaste (och godaste) sorterna. De har bland annat fyra Historic Ales – Fraoch Heather Ale (kryddad med ljung och pors), Alba Scots Pine (gjord på tall- och granskott), Grozet (kryddad med krusbär), Ebulum Elderberry (kryddad med fläderbär) samt Kelpie Seaweed Ale (kryddad med sjögräs). Dessutom har man ingefäraportern Midnight Sun, Björnhallonölet Róisin samt, den som bolaget nyss tagit in, 7 giraffes kryddad med fläder och citronskal och som har en typisk skotsk karaktär. Svårt att förklara men det smakar skotskt helt enkelt.
På bolaget finns även en annan skotsk öl som är mer av det klassiska skotska signumet en de ovan nämnda – Belhaven Wee Heavey. Det är en riktigt fyllig fin maltig sak med tydliga smaker av kakdeg och karamell och lite lite rök. Rök i både doft och smak är faktiskt något som ingår i många skotska ölmärken även om de är rätt diskreta. Och när jag ändå är inne på maltiga skottar så kan jag passa på och klaga (igen) över att det finns alldeles för lite av dessa sorter i Sverige. Kanske inte så konstigt nu när det är humle som alla vill ha men ändå.
Belhaven har ju annars en IPA på bolaget i Belhaven Twisted Thistle IPA. Denna (brittisk IPA överhuvudtaget) är inte lika fruktig och besk som amerikansk utan mer åt det blommiga och karamellmaltiga hållet. De är inte heller så alkoholstarka. Twisted Thistle ligger på cirka 5,3 % vilket många britter skulle kalla en strong India pale ale. För förutom blommighet så är det just alkoholhalten som skiljer brittisk och amerikansk IPA åt. Många ligger på mellan 3,5 och 5 % men trots det är de extremt fylliga. Det är också det som karakteriserar många skotska öltyper – fylligt, alkoholsvagt samt mycket smak. En riktigt bra IPA kommer från Edinburghbryggeriet Caledonian Brewery – Deuchers IPA på 3,8 %. Lejongul till färgen med fina blommiga humletoner. Så alkoholsvag IPA skulle jag vilja ställa till skaran över underskattade öltyper. I Sverige finns det skamlöst få men bland svenska bryggerier finns två höjdare i Brandmästaren Andréns Törstsläckare från Dugges och Ocean Ljusa från Oceanbryggeriet. Båda på 2,8 %. Även Sigtuna har en på 2,8 % – Doktorns Pale Ale men denna har jag tyvärr inte haft möjligheten att prova, men med tanke på vad Sigtuna gjort tidigare är den nog ingen besvikelse.
Tillbaka till det maltiga igen. På grund av det kyliga klimatet i Skottland har man aldrig kunnat odla humle och att köpa från England var förr aldrig ett alternativ då de inte var bästa vänner direkt. Därför har malten fått stå för de stora smakerna i skotsk ale. Skotsk ale brukade delas in i fyra kategorier förr tiden och till viss del finns dessa kvar än i dag: 60/- även kallad light (max 3,5 %), 70/- även kallad heavy (3,5-4 %), 80/- även kallad export (4-5,5 %) och till sist värstingen 90/- även kallad wee heavy. Wee heavy stod för att man drack ölet i ett wee (litet på skotska) glas. Och man kan ju inte precis påstå att skotsk öl av dessa öltyper flödar på svenska ölkrogar eller på bolaget. Jag minns att den härligt maltiga och vinösa Caledonian 80/- fanns på bolaget för en sådär 5-6 år sedan. Kom tillbaks! En rolig detalj med denna sort är att den oftast serveras vid rumstemperatur (18-20 grader) på pubarna i Skottland.
De skotska ölen skulle jag vilja påstå är de allra mest underskattade öltyperna i världen, särskilt här i Sverige (vi som annars är det land i världen som har bäst bredd av olika öltyper, både i handeln och på krogen) och personligen längtar jag till att denna humle-våg kan tona ner sig något så att maltiga skottar kan se dagens ljus i landet. Det blir ju lite dyrt i längden att flyga till Skottland varje månad för att få sin dos.
Innan jag avslutar vill jag också passa på att nämna två underskattade öltyper från Skottlands grannland England. Även dessa har gått maltskolan – Brown Ale och Mild. Brown Ale ser man ändå lite då och då, inte minst genom Newcastle Brown Ale och även om den kanske inte smakar likadant i dag som förr så är ändå denna sort lite speciell för mig då det var en av de första alesorter som jag provade. En annan var Double Daimond. Brown Ale finns i två olika stilar – den brittiska och den amerikanska. Den amerikanska har ändå vunnit en del mark bland dagens ölentusiaster, främst kanske för att den ofta har tydlig humlekaraktär tillskillnad mot den brittisk. Sveriges bästa öl (enligt undertecknad) är för övrigt en amerikansk brown ale – Brännskär Brown Ale från Nynäshamns Ångbryggeri.
Brittisk brown ale å andra sidan är så långt ifrån humlebetonat man kan komma. Här är det syrligt, maltigt och nästan sockersött. Ofta brukar denna öltyp bryggas med melass. Syrligheten kommer från malten och det är ofta det som är det karakteristiska hos en brittisk brown ale och det är just den engelska bruna alen som jag skulle vilja påstå är underskattad. Om den är välbrygd så kan den vara riktigt god och syrligt chokladig. Lite som en mildare variant av en syrlig stout. Varken på bolaget eller krogen finns det särskilt mycket brittisk brun öl att tillgå. Hobgoblin är undantaget även om den inte är så klassiskt syrlig. Däremot gjorde Nils Oscar en Brown Ale som kom bara för någon månad sedan som var väldigt stiltrogen. Fin syrlighet och bra eftersmak av choklad.
En ännu mer underskattad öltyp från England är mild och faktum är att det är nästan svårt att hitta denna maltiga och chokladiga öltyp utanför de brittiska öarna. Mild var mycket populärt i England under 1800- och 1900-talet bland arbetarna. Den var ett komplement till bitter och även en snällare version bittern. Milden var alkoholsvagare och knappt besk så det gick att dricka flera pint av den, vilket uppskattades av många. Likt veteöl så ska mild serveras så färsk som möjligt eftersom den snabbt tappar i smak då den är både alkoholsvag och saknar den stora mängden av humle (som är konserverande). Men en färsk mild är något riktigt härligt. Den är inte alls syrlig som brown ale utan här finns det mycket, mycket choklad och kaffe i smaken. Som en mild porter fast med mer maltig karaktär. Trots sin låga alkoholhalt är den likt skotska öltyper mycket fyllig. Mera mild i Sverige tack! Faktum är att Oceanbryggeriet (tack för att ni finns) gör en Dark Mild på 4,5 % som är riktigt härligt chokladig och som får många att beställa ytterligare en pint.
På Irish Pub i Sundsvall hittar man ofta ale i brittisk stil.
Serverad som real ale från bryggeriet i källaren.
När jag ändå är inne på alkoholsvaga öltyper, som de ovan nämna och även klassiska engelska bitters, är dessa också en kategori som är relativt underskattade i Sverige. I Storbritannien är det nästan svårt att hitta ölsorter över 4,5 % medan det i Sverige nästan är svår att hitta öl under 4,5 %. Problemet är att Sverige är fast i folkölsträsket och många folköl smakar i dag mest vatten vilket har lett till att många kopplat alkoholsvaga öl med folköl och framförallt vattnigt och smaklöst öl. Sedan har väl Sverige alltid varit ett starkölsland tyvärr. Många beställer inte öl utan starköl.
Halfway House i Edinburgh.
En pub som alltid får en att längta tillbaka till Skottland.
Det var allt för den här gången. Visst finns det fler öltyper att nämna som är underskattade. Av de mellan 180-200 öltyper som finns så är väl mer än 100 både underskattade och till och med okända för gemene man men jag tyckte ändå att jag behövde dra gränsen någonstans. Nu blev det dessa, i ett annat inlägg blir det andra.
Och slutligen var det den där pinnen som skulle lämnas över. Jag drar ner på farten och sträcker över pinnen till… Uffe på Karlströms Malt. På din blogg har du en flik där skriver om att du håller på att bygga upp en ölkällare. Detta fick mig att tänka på lagrade öl och jag skulle vilja att skrev lite om just att lagra ölsorter. Varför ska man göra det? Varför inte? Vilka ölsorter ska lagras och vilka inte? Vad händer under processens gång (maderiseringen) på respektive ölsort? Berätta gärna också om dina egna erfarenheter vid lagring av olika ölsorter. Och kanske även en bild på din egen ölkällare. Låt fantasin flöda och lycka till!
Slainte! (skål på skotska)
tisdag 26 oktober 2010
Ölbloggarstafett del 2 – De underskattade öltyperna, del 1
Eftersom detta inlägg blev lite väl långt har jag valt att dela upp det i två delar. Här följer därmed del 1.
- Jag vill att Peter på Fat & Flaska skriver om ämnet "De mest underskattade öltyperna, och varför de skulle förbättra ölkulturen i Sverige". Jag vet vad du tycker om "humle-bombs-vågen Peter och även att du har provat att brygga en hel del olika öltyper själv. Så skriv ner dina tankar och åsikter. Jag hoppas du känner en lagom stor utmaning i detta ämne...
Fick detta mycket intressanta ämne att skriva om av Pelle på Allt om öl och det fick mig genast att börja fundera: Brukar jag verkligen klaga så mycket över humle-bombs-vågen? Ja, det brukar jag. Det är verkligen inte så att jag inte tycker om humlade öl och vissa extrem öl kan vara riktigt trevliga men problemen är att det finns på tok för många som kan vara fruktansvärt obalanserade. Vissa smakar enbart beskt (ingen smak eller arom) och andra bara citrus eller någon annan frukt eller för att inte tala om de fatlagrade varianterna som bara smakar ekfat eller islayrök. Dricker man en dubbel IPA på 8-9 volymprocent så förväntar man sig ändå en härligt karamellig maltsötma som ska väga upp humlekaraktären, men ofta (alldeles för ofta) så saknar jag denna. Så ja jag gillar beska superbomber och extremöl MEN med smakbalans i.
Ett annat problem med humle-bombs-vågen är att många idag enbart dricker extremöl samt att det bara är dessa som uppmärksammas. Man glömmer lätt de öltyper som satte öl på kartan och hur otroligt goda de kan vara när de inte är pastöriserade eller filtrerade. Jag tänker framförallt på flera tyska och tjeckiska sorter som tjeckisk pilsner,tmavé, černé, tysk pils, zwickel, landbier, schwarzbier, bock, märzen, wiener samt rauchbier. Men även skotska och engelska öltyper som wee heavy, heavy, light, export, mild och brown ale. De smakar kanske inte lika mycket som extremölen men däremot har de en del gömda och diskreta smaker som är spännande att leta efter. De har en annan typ av smak som i sig är hur god som helst. De skotska maltdominerande öltyperna är bara en i raden av underskattade ölstilar som hamnat i skuggan av humleölen i dag, men jag återkommer till dem lite närmare senare.
Ölkulturen i Sverige har verklegen gjort mastodontkliv de senaste tio åren vilket är oerhört kul. Det är få länder som har en sådan bredd i utbudet som Sverige har, både på krogen och på Systembolaget, och jag väldigt glad att jag bor i Sverige och kan ta del av det här variationsrikedomen. Men jag tycker inte vi ska vara nöjda där utan för att ölkulturen ska utvecklas ytterligare i landet gäller det att man ger ALLA öltyper utrymme och även tipsar gemene man om de öltyper som i dag inte får så mycket uppmärksamhet hos oss ölbloggare – tyska, skotska, brittiska med mera.
Åter igen; jag säger inte att det är en nackdel att det skrivs mycket om IPA och extremöl, tvärtom så är det hur bra och hur kul som helst. Ju mer det skrivs om öl i alla dess former desto bättre. Men vi ölbloggare bör även passa på att nämna lite fler öltyper. Många som läser våra bloggar i dag vet säkert nu vad en IPA är, åtminstone kommer de beställa en när de gå på krogen. Men en pilsner då? Eller en schwarzbier? Eller en kölsch? När jag berättar för folk att det finns närmare 200 olika öltyper i världen är det många som tappar med hakan. Så många? Bara i Öl – kunskap ger mersmak nämner jag närmare 50 olika öltyper och redan där har jag fått reaktioner från folk som inte hade en aning att det fanns så många olika lageröl till exempel. Många tror att det finns ett lageröl, nämligen lager.
Vilka är då dessa underskattade öltyper och som jag tycker att samtliga borde upptäcka och fördjupa sig i?
När det gäller de tyska varianterna så vill jag börja med min personliga favorit, lagerns porter schwarzbier. Schwarzbier är ett underjäst mörkt lageröl som ofta bär en smak- och doftprofil av kaffebönor, choklad och mörkt bröd. Här är det malten som får dominera snarare än humlen. Sorten härstammar från forna Östtykland, närmare bestämt Thüringen och kurorten Bad Köstriz. I denna kurort skapades ölet 1505 och här ansåg man att detta svarta öl hade en helande effekt och det dröjde faktiskt ändå fram till efter Berlinmurens fall 1989 innan schwarzbier spred sig vidare till andra orter. Världens i dag kanske mest kända schwarzbier Köstritzer är självklart döpt efter orten.
Det finns förvånansvärt få schwarzbier på den svenska marknaden, både från Tyskland och svenska mikrobryggerier. En av dem är Black October fån Sigtuna Brygghus som är fantastik kaffe- och chokladbetonad schwarzbier som jag verkligen önskade bryggdes året om. Tyvärr är nog detta den enda schwarzbier från svenska bryggerier. Varför kan man undra då det bryggs porter och stout för fulla muggar. Men visst, det kan bero på att det krävs lite mer av bryggeriet för att brygga lageröl, till exempel ett kylrum och det är en kostnad som många småbryggerier inte kan kosta på sig. Volymen blir ju rätt begränsad då de bara kan brygga till krogar och restauranger efter Systembolaget bestämmer vad bryggerierna ska brygga i sina lanseringsplaner. Vill man däremot smaka på äkta tysk schwarzbier från just Tyskland bör man bege sig till Akkurat där det relativt ofta finns en schwarzbier (och flera andra tyska ölstilar) på fat, särskilt på torsdagar. Om man har tur kan det självklart finns några schwarzbiersorter på flaska på välsorterade krogar. Skulle bli väldigt förvånad om det inte finns någon på Haket Pub i Göteborg eller på någon av Monkskrogarna i Stockholm. Håll utkik efter Schwarzbier!
Ännu en tysk öltyp som jag är väldigt förvånad över att det inte finns mer av eller pratas mer om är rauchbier (rököl). Detta lageröl både luktar och smakar som rökta charkuterier och har ofta en trevlig sötaktig eftersmak. Aecht Schlekerla Rauchbier finns visserligen på bolaget och där har det även dykt upp lite blandade rököl som tillfälliga nyheter de två senaste åren. Inte mycket men ändå. Däremot förvånas jag av att det inte har bryggts någon klassisk rököl (i lagerstil) på de svenska småbryggerierna. Den enda jag kommer på är Göran Anderssons Bästa Rököl från Närke Kulturbryggeri som förövrigt var en rejäl höjdare. Så varför inte fler? Kanske är det en för smal öltyp men jag tycker absolut att den förtjänar mer utrymme. Nils Oscar har en modifierad rököl i deras Rökporter som är av yppersta världsklass. Kanske kommer det en rököl från Sigtuna inom en snar famtid? De brygger ju en del tyska öltyper. Nu när jag tänker efter så bryggde ju även Strömsholms Brygghus en veterököl (öltypen kallas grätzer) tillsammans med Monks Brewery.
Överlag så tycker jag att det är märkligt hur lite uppmärksamhet europeiska öltyper får i Sverige. Sorter som härligt snustorr pils, krämigt söt tjeckisk pilsner (som ni avnjuter bäst på Soldaten Svejk i Stockholm), knäckig altbier, humlefrisk kölsch, kakmaltig märzen och wiener eller zwickel, landbier och kellerbier är fruktansvärt smaskigt när de är nybryggda och färska. Det finns en fantastiskt ren karaktär i dessa sorter och ofta så spretar inte smakerna åt flera olika håll. De kanske inte är lika komplexa som en ipa, en barley wine eller en imperial stout men det inte alltid som man vill ha en komplex öl. Ibland är man sugen på rena smakrika öl utan några större krusiduller och ibland på komplexa smakbomber. Dessa öltyper visar även vilken ortrolig smakbredd och variationsrikedom det finns på öl. Det kan vara både extremt och lågmält. Öl passar vid alla humör, det är bara att välja rätt öltyp för stunden.
Av de ovannämnda sorterna så är de helt klart ovanligaste typerna altbier och kölsch. Båda dessa sorter har en starkt lokal förankring i hemlandet Tyskland. Altbier kommer från staden Düsseldorf medan Kölsch har sina rötter i staden Köln. Båda är överjästa (alltså ale) och är också de enda överjästa öltyperna från Tyskland men tack vare att de jäser vid en relativt låg temperatur (under 15 grader) och därefter kallagras vid 0 grader får de en mer lagerlik karaktär. Man brukar ofta tala om att altbier och kölsch är hybrider, en blandning av ale och lager. Lite grann som den västamerikanska öltypen steam beer (ångöl). I denna använder man dock en lagerjäst och jäser brygden varmt (16–18 grader) medan altbier och kölsch jäser med en alejäst. Steam beer är förövrigt också en mycket underskattad öltyp. Frisk och ofta lite syrlig. Bra val om man är sugen på en humletrevlig ale i lagerstil. Ja, det kan bli lite förvirrande ibland…
Bland svenska bryggerier görs det mycket lite altbier och de enda jag kommer på är Humle Hildas Altbier samt Verstehe Nicht Alt från Sigtuna Brygghus. Vet dock inte om Humle Hilda tillverkas längre. Båda är hursomhelst riktigt trevliga tolkningar med en välbalanserade knäckig maltighet som även för tankarna till kolasnören. För några år sedan (eller var det påsken 2009?) gjorde Sigtuna även en altbier på steroider – Påsk Alt. Här var det mycket humle, kaffe och knäck. Riktigt gott och kanske så en altbier skulle smaka om man skippade lagringen. Uerige är annars en tysk altbier som emellanåt syns på svenska krogar, bland annat på Haket Pub i Göteborg. På bolaget finns det en sort, Shclösser Alt som är helt klart godkänd men det finns bättre.
Kölsch lyser dock med sin frånvaro både på bolaget och på svenska krogar. Har ofta en fin men balanserad humlebeska och påminner om en steam beer fast mer humlearomatisk. Mora Bryggeri gör dock en öl kallad Kölner Bier som jag tror är en tolkning av en kölsch. Åtminstone smakar det som en kölsch.
Maltiga och därmed fylliga lageröl är inte jättevanliga i Sverige och då pratar jag om riktigt maltiga lageröl. Där man känner den mustiga knäcken och kakiga malten. Som att dricka bakelser! Äkta märzen- och wieneröl har även dem oförtjänt lite uppmärksamhet även om det finns några märken från tyska bryggerier på svenska ölkrogar. Visst finns det en del märken även från svenska bryggerier men tyvärr är många av dem allt för simpla kopior av originalen trots att det börjar blir bättre. Falcon Höstlager som kom för inte så länge sedan var en mycket trevlig wiener. Annars gjorde Sigtuna en superb märzen förra oktoberfestsläppet och faktum är att det har kommit en del märzenöl från olika svenska småbryggerier men tyvärr har de passerat förbi mitt i ipavågen och därmed fallit i glömska. Wieneröl hör inte till de vanligaste öltyperna bland svenska småbryggerier men Oceanbryggeriet gör en rent av fantastisk wieneröl vid namn Ocean Vienna. Fyllig, full av knäck, kola och kaffe. Mycket malt, mycket gott.
Så jag vill verkligen slå ett slag för fylliga lageröl i alla olika stilar med väl balanserade humlekaraktär. Och det finns verkligen ett gäng av dessa från svenska småbryggerier så som Pickla Pils och Landsort Lager från Nynäshamn, East River Lager från Sigtuna, God Lager, Pils och Kalasöl (även den en fantastisk märzen) från Nils Oscar, No 1 Lager och Old Beefeater Inn House Lager från Dugges, Bergmansöl och Slåtteröl från Oppigårds, Alla tiders Ängöl Prima Lager och Oktoberfestlig från Ängö Kvartersbryggeri, Plato 12 Lager och Black från Oceanbryggeriet för att bara nämna några.
Lageröl smakar alltid bäst när den är som färskast och många platser i Sverige har just ett sådant mineralfattigt vatten som lämpar sig ypperligt för just lageröl. Så nu när vi har så många svenska småbryggerier som kan brygga opastöriserad och ofiltrerad lager kan vi bara skatta oss lyckliga.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade sett ut om bolaget inte fanns eller om gårdsförsäljning var tillåtet och bryggerierna kunde brygga vad de själva ville. Hade vi då sett fler lageröl i olika stilar?
FORTSÄTTNING FÖLJER…
onsdag 20 oktober 2010
Tyska Torsdagar på Akkurat
tisdag 12 oktober 2010
Röd höstbrygd
måndag 11 oktober 2010
Dugges-vecka på Ölrepubliken
fredag 8 oktober 2010
Årets första julbrygd!
torsdag 7 oktober 2010
Stockholm Beer & Whisky Festival 2010 - Lite reflektioner
- Joars Dricka - Ett öl bryggt med pors som har en mycket fin och frisk kryddighet. Pors ger nästan en liten söt smak till ölet. Ett måste att prova!
- Nils Oscar Julöl 2010 - Tyvärr får man väl säga är det samma recept som förra året och visst har vi blivit lite bortskämda med att NO Julöl byter recept varje år men det är också det som varit lite av grejen tycker jag. Hursomhelst så är den, likt förra året, mycket knäckig och bär stora smaker av torkad frukt.
- Skvattgalen - Kryddad med bland annat enbär och en klar uppfriskning i bryggarsverige. Mer kryddor i ölet tack (förutom humle).
- Stormaktsportern "Kaggen" - Stor kaffe- och bourbondoft. Även lite honung. Smakar chokladhonung (finns det?), kaffe och lite ekfat.
- Idjit! - Äntligen var det dags att prova Idijit (halvidijotens storebror) och det här var riktigt smarrigt. Mycket choklad och kaffe och även inslag av portvin (!). Kommer på bolaget den 15 november i tre butiker (vinkällarbutikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö) men kommer gå att beställa till vilket bolag som helst.
- Kals Stout - Dugges nytillskott för bolagets fast sortiment nu den 1 oktober. En härligt syrlig stout som balanseras väl med den friska och fruktiga amerikanska humlen.
- Rudolf - Provade bara en liten skvätt ur min frus glas och vad jag kunde konstatera var att den var mer julig och kryddig än förra årets. Det tydligen mer pommerans i årets recept.
- Bergmansöl - Äntligen är den tillbaka! Detta öl drack jag första året som Oppigårds ställde ut på mässan och redan då tyckte jag att det var himmelskt! Härligt ren pilsner i tjeckisk stil med stora mängder saaz. Mums! Nu väntar jag bara på en comeback av, i mitt tycke, bästa öl som Oppigårds har gjort - Old Town Ale.
- Banglore Twice - Oppigårds försök till en dubbel IPA och ett mycket lyckat försök måste jag säga. Mycket citrus och tropisk frukt och även tydliga honungstoner. Så här ska dubbel IPA smaka enligt mig. En fin balans mellan maltsötma och humlebeska. Många är tyvärr enbart rått beska.
- Mysingen Midvinterbrygd - Den klassiska julölen från nynäs som i år har ett lite annorlunda recept. Mer apelsin och mindre kummin och det märktes tydligt. Men riktigt gott var det. Behöver dock ligga till sig lite så de blir lagom med ett gäng till jul.
- Valvsviken Vinterporter - Himmel och pannkaka! Ett av Nynäs bästa öl hittills! Jag noterade MYCKET RÖKTA CHARKUTERIER! Kommer på bolaget 1 december.
- Blomqvists Ängöl - En härlig klassisk porter som smakar så som många anser att porter ska smaka. Fyllig med stora toner av mjölkchoklad och kakao.
- Oktoberfestlig Ängöl - Denna fanns inte på mässan utan avnjöts på Monks Porter House under lördagskvällen. Absolut det bästa oktoberöl jag druckit. Härlig knäckig och söt maltkaraktär och påminner klart om en klassisk märzen.
- Back in black Stout - Helt klart en av de bästa ölen på mässan. Sotig, rostad och mycket kaffe! Extremt fyllig trots sin blygsamma alkoholhalt 4,5 %. Hade inte haft något emot att se den på bolaget.
- Verstehe Nicht Alt - Altbier är vi inte bortskämda med i Sverige och jag förstår inte varför. Altbier är ofta härligt knäcksöta och större delen av sin smaken bygger på malten. De är ofta tämligen humlade men större delen av beskan dämpas under lagringen. Sigtunas variant var mycket trevlig och hade en fin balans av beska och knäckig och nästa kolalik maltsötma.
- Ace of Spades - Sveriges starkaste öl på 18,5 % som var förvånansvärt välbalanserat. Jag kan än idag inte komma över hur drickvänlig den var redan nu. Mycket anis, kaffe och choklad. Vore ändå intressant att se hur den utvecklas med en till två års lagring. Men riktigt gott redan nu alltså.