Mysingen Midvinterbrygd - julölens julöl

Julöl ska vara något du inte kan få tag på resten av året, eller åtminstone ska det vara en utmaning. Så att det finns IPA som julöl förstår jag mig inte alls på och jag varken rekommenderar eller köper dessa.

Sedan finns det de julölen som är mer knäckiga och karamelliga och visst passar det bra under den här murriga årstid vi befinner oss i, men det är inte heller svårt att få tag i dessa ölstilar året om.

Det leder oss in på den julöl som jag anser är det som julöl är - den kryddade. Det handlar om att krydda med de kryddorna som man associerar med julen. Det kan vara kryddnejlika, kardemumma, kanel, muskot, ingefära, stjärnanis eller rent av vanilj.

En del är nästan rädda för dessa kryddade öl medan andra fullkomligt älskar dem. Men om du nu bara ska prova en och till er som är i valet och kvalet över vilken ni ska köpa så finns det egentligen bara ett val - Mysingen Midvinterbrygd.

Detta julöl återkommer år efter år och är framtagen av Nynäshamns Ångbryggeri. Kryddorna som används är nejlika, muskot, kummin, apelsinzest och vanilj. Även om det är flera olika kryddor så blir det en härligt balanserad kryddighet och även en liten sötma i avslutningen.

Sedan några år tillbaka har bryggeriet även börjat  årgångsmärka sitt julöl och i förra veckan passde jag på att göra en vertikalprovning av årgång 2015, 2016 och 2017 och skillnad var det verkligen.

Årgång 2017 hade överlägset mest kryddighet och jag upplevde också den fylligaste av de tre. När jag läste på etiketten så märkte jag att de har förändrat receptet något i år genom att använda inte bara kornmalt utan även vetemalt, havremalt och rågmalt. Havren och vetet ger tveklöst mer kropp men rågen ger i regel en pepprig ton men det är såklart svårt att avgöra då det redan finns kryddor i. Det ska dock bli intressant att se om den pepprighet från rågen finns kvar i denna årgång när den fått lagra ett år.

Anledningen till att jag nämner just detta är för kryddighet i princip är helt borta i årgång 2016 och 2015. Det är verkligen ingen dålig öl men det är inte längre den Mysingen som jag är ute efter. Smakerna i båda dessa årgångar drar mer åt julmust och svagdricka. Sötman är mycket mer påtaglig än i årgång 2017.

Men om bryggeriet nu fortsätter med att använda rågmalt även i nästa års Mysingen så ska det bli väldigt intressant att jämföra den med årets (då lagrade) versionen. Rimligtvis borde kryddigheten och pepprigheten från rågen bestå.

Mysingen Midvinterbrygd, 6 %, 32:80 kr, art. nr 17732 (finns i skrivande stund kvar på över 170 Systembolag runt om i landet).

Engelskt och skotskt till julen

I dag är det första december och då får man ändå säga att julen har satt igång på allvar. Vad passar då bättre än årets första inlägg om julöl. Julölen släpptes redan 1 november och det är redan en del som har tagit slut. Men några om alltid brukar finns kvar ändå fram till julaftonsveckan är de brittiska julölen. Det kan såklart bero på att svenskar helst väljer de svenska julölen men faktum är att några av de bästa julölen i år kommer just från de brittiska öarna.

De brittiska julölen har inte mycket humlekaraktär utan här är det istället en knäckig maltighet som står för smakerna. Julkryddor finns det inte heller och även om jag personligen älskar kryddade julöl så kan det vara skönt att han några sorter utan det också.

I år var det just fyra brittiska julöl som jag föll för och som jag vill rekommendera:

Bild: Systembolaget.

BrewDogs Santa Paws, 4,5 %, 330 ml, Art. Nr. 11368, 23:90 kr

Det är precis så att det kryllar av svaga skottar, även kallad 80 /- (eighty shilling), i bolagets sortiment så jag ser verkligen fram emot denna när den släpps under julen. Den har kommit ut i några år i rad nu och även om den i år har en liten tydligare humleprofil än tidigare så är det maltigheten som dominerar. Den är vinös och chokladig och passar utmärkt till julbordet eller i ensam majestät.

Bild: Systembolaget.

Fuller’s Old Winter Ale, 5,3 %, 500 ml, Art. Nr. 11640, 27:90 kr

Kan det gå fel med en Fuller’s på julbordet? Nej, och inte under mellandagarna heller. Detta är verkligen Fuller’s när det är som bäst. Knäck, karamell, fruktkaka, choklad, marmelad och lite citrus. Så underbart balanserad som bara britterna lyckas med. Funkar när som helst.

Bild: Galatea Spirits

St. Peters Winter Ale, 6,5 %, 500 ml, Art. Nr. 11331, 31:90 kr

Nu går vi över till den mest rostade av de brittiska julölen. St. Peters är en favorit varje år och här får du en stor och maltig kropp, med lätt vinösa toner. Det är mycket mörkt bröd och bränt socker. Knäck, choklad, kaffe och lite svag citrus. Men det är ändå ingen särskilt tung öl utan förhållandevis lättdrucken trots de stora smakerna.

NOT: Denna flaska var ett varuprov från Galatea Spirits.

Bild: Galatea Spirits

Shepherd Neame Christmas Ale, 7 %, 500 ml, Art. Nr. 11357, 28:90 kr

En klassiker från engelska Shepherd Neame som varit med i många jullanseringar bakåt. En klassisk strong ale med stor vinös, och knäckig, maltighet med en del torkad frukt i avslutningen. Stor munkänsla. Den har även en tydlig ton av apelsinmarmelad som vanligt från brittisk humle. Ett öl att sitta och sippa på framför brasan till en skål med nötter eller något annat gott.

NOT: Denna flaska var ett varuprov från Galatea Spirits.

Örebro Öl & Whiskyfestival 2017 – Premiär för Mild Bastard

Undertecknad var rejält nöjd med Mild Bastrad.

Nu i helgen firade Örebro Öl & Whiskyfestival 10 år och då var jag på plats, men inte som besökare utan som utställare i Strömsholms Brygghus monter. Anledningen till att jag var just där berodde på att jag och Jonas ”Herman Hedning” Darnell sålde vår bok ”Beer, Brewing & Bastards” och dessutom var det premiär för vår nya dark mild, Mild Bastard, som vi bryggde på Strömsholms Brygghus i oktober. Eftersom ölet hamnade på den måttliga alkoholhalten 2,8 volymprocent så var vår tanke att vi skulle sälja den i montern i en presentförpackning ihop med det nya Herman Hedning ölglas som vi hade tagit fram. Men på grund av svensk alkohollagstiftning så fick vi inte det eftersom mässlokalen serverade alkohol i en restaurang. Hade ölet varit max 2,25 volymprocent så hade det varit okej, men 2,8 Volymprocent är tydligen alldeles för starkt… Ja, vad säger man? Ska man skratta eller gråta? Vi hade dessutom blivit lovade att ölet skulle serveras i restaurangen men det hände aldrig.

Nåväl. God som tusan var den i alla fall, Mild Bastard. Det var många som reagerade på att den var så fyllig trots den låga alkoholhalten. Hemligheten ligger i stora mängder karamellmalt och hög mäskningstemperatur så att en stor restsötma finns kvar. Det betyder inte att ölet blir sött utan snarare fylligt. För det var den verkligen. Fyllig, knäckig och svagt rostad. Precis så jag vill ha min mild. Nu är förhoppningen att den ska hitta ut till så många matbutiker som möjligt och även folkölsbutikerna runt om i landet.

Vad fanns det då mer för roligt på festivalen? Snett emot vår monter fanns till min stora glädje Nynäshamns Ångbryggeri och det är väl inte direkt någon hemlighet att det är mitt favoritbryggeri. De hade bland annat med sig ofiltrerad Pickla Pils och som vanligt var den galet god. Men det som förvånade mig var att den serverades på keg (vanligt fat, inte självrunnet) men då berättade Marcus och Amanda från Nynäs att de skulle göra ett test med att lägga Pickla på keg så att fler krogar kunde ta in den. Så med andra ord kommer vi få se fler krogar med ofiltrerad Pickla Pils på kran. Jag klagar inte. De hade även årets bästa julöl på fat – Mysingen Midvinterbrygd. Den är lika god varje år. Så grymt bra balans med kryddorna.

Nynäshamns Ångbryggeri hade även en hel del flaskor med sig.
Bland annat lagrad Bötet Barley Wine.

Oppigårds Bryggeri var där och drog i sedvanlig ordning mycket folk. De hade även premiär för sin nya lager Grimm Lager som är tänkt att vara en lager som ska tilltala den breda massan. Den är bryggd i deras nya anläggning på bryggeriet. Riktigt bra var den också. Ren och råvarupräglad med ordentlig tyska karaktär med balanserad beska. Kommer med all säkerhet tilltala många.'

Uppsala Brygghus fanns också där och dem hade jag egentligen bara hört talas om innan men aldrig druckit. Det blir lätt så när man bor i Göteborg att det bara dricks öl från Göteborgsbryggerier eftersom det är det som finns på krogen. Ingen fel i att dricka lokal öl men det blir lätt att man missar andra bryggerier i landet. Så nu när jag hade chansen skulle deras testas. Uppsala Brygghus är alltså gamla Gamla Slottkällans Bryggeri. När Gamla Slottskällans blev uppköpt av Coppersmith’s, och flyttad till Västerås, tog några av bryggarna över lokalen och startade det nya varumärket och bryggeriet Uppsala Brygghus. I Örebro provade jag fyra sorter. Fyrisch, en kölsch med stilrena drag och en lät honungslen sötma. Berry Berry, en suris med blåbär och hallon som var mer bärig och fruktig än sur. Hopsession APA, som påminde om en lättdrucken NEIPA. Snakehead IPA var min favorit då det var en klassisk IPA med bra humlebett med en kompletterande maltbas. Bra grejer överlag och det är inte omöjligt att man kommer hitta dem på Bishops runt om i landet inom en snar framtid.

Bland Göteborgsbryggerier så fanns endast tre representerade och det var West Coast Beersmiths, Oceanbryggeriet och Poppels. Jag hann bara smaka en öl från West Coast men det var å andra sidan en riktig höjdare. Deras Old School DIPA var i brittiska skolan och smakade galet mycket apelsinmarmelad, den bittra varianten. Precis så som en brittisk IPA ska smaka.

I övrigt var det mest lokala bryggerier såklart och ett av dem var Örebro Brygghus. De hade med sig lite alla möjliga sorter och såklart en del berliner weisse som de blivit tämligen kända för. Deras ljusa kaffeberliner var riktigt intressant och det är häftigt hur bra kaffe och syrlighet mjölksyrebakterier passar ihop. Fors bryggeri var ett helt nystartat bryggeri som bland annat hade en del riktigt trevliga sorter, bland annat en irländsk red ale med fin knäckighet.

Mässans stora profiler var tveklöst Örebrobaserade Närke Kulturbryggeri som för drygt 10 år sedan var ett av Sveriges mest hajpade bryggerier, bland annat för deras Stormaktsporter. De hade fruktansvärt många sorter med sig, tror nästan det var 30 stycken, bland annat deras bitter smaksatt med bävergällextrakt(!). Smakade typ som en rököl. Sedan hade de en finfin barleywine lagrad på rökigt whiskyfat från Mackmyra. De hade även en torr irländsk stout som var riktigt bra.

Allt som allt en mycket trevlig mässa som jag gärna besöker igen. För egen del gick det kanon. Det såldes bra med ölböcker, ölglas och milden uppskattades av många. Nästa gång jag står i Strömsholms monter blir på Uppsala Öl & Whiskyfestival den 23-24 februari. Hoppas vi ses där! 

Frankisk Lager – En bortglömd stil här i Sverige

Lite olika Frankiska lager.

När jag gick domarutbildningen 2015 så hade jag bryggt öl i över 7 år och hade flera gånger läst de olika öltypsdefintionerna som SHBF hade. Men när vi gick själva utbildningen i januari (tentan gjordes i mars) så hade öltypsdefintionerna för år 2015 gjorts om rejält och bland lagerölen hade öltypen Frankisk Lager kommit in. Personligen var jag övertygad om att det var Sveriges ölguru nummer 1 (Jan-Erik ”Janko” Svensson) som låg bakom stilens nya existens. Han har länge varit en stor förespråkare för tysk och tjeckisk öl. Jag tyckte att det fanns en viss charm att ta med en sådan stil men frågan kvarstod ändå – vad var en frankisk lager för något? I typdeffen är det särskilt en beskrivning som man kan haka upp sig på och det var ”gräddig maltighet”.

Franken är ett område i Bayern, Tyskland, och det område där det finns överlägset flest bryggerier per invånare i landet. Och visst har jag druckit många lageröl från Franken tidigare men jag har inte kunnat sätta fingret på vad som utmärker dem som just Frankiska. Faktum är att det skulle dröja tills nu innan jag förstod vad en frankisk lager är.

I måndags hade vi öldomare i Göteborg en provning som vi brukar ha sisådär varannan månad. Det är alltid två som håller i den och väljer ut vilka stilar vi ska prova och öva på. Denna gång höll öldomarveteranerna Fredrik Berggren och Jan ”Gnoff” Berglund i träffen och temat var just Frankisk lager och rököl (av typ Bamberg och rökbock). Staden Bamberg ligger förövrigt i Franken.

Nu hade jag ”fuskat” lite för när jag och Fredrik träffades för några veckor sedan och diskuterade en ny bokidé fick jag smaka några av dessa frankiska lageröl. Beskrivningen gräddig maltighet blev då hur tydlig som helst. En frankisk lager sträcker sig ofta från bärnsten till rödbrun och de rödbruna varianterna är nästan som lagerölen mild eller brown ale. Fantastisk gott! Tydlig brödighet och en säregen knäckighet som ger en mjuk känsla i gommen. Även humlekaraktären är tydlig, men det varierar mellan olika sorter.

På domarträffen provade vi 12 olika frankiska lager och även om inte alla hade just den där gräddiga maltigheten var det ändå tydlig maltkaraktären och hos framförallt de ljusare exemplaren fanns en påtaglig humlekaraktär men som ändå kompletterades med en brödig maltighet. En personlig favorit var Meister Vollbier från Brauerei Meister. En enormt fin knäckighet och en mjuk och gräddig kropp.

Dessvärre är dessa typer av frankiska lageröl en bristvara hos Systembolaget men lyckligtvis finns det fantastiska sajter i Tyskland där man kan beställa. Frakttiden är endast 3–5 dagar och priset går på cirka 20 kronor inklusive frakt. Så mitt råd är helt enkelt att du ska beställa frankisk lager och prova något helt nytt i lagerfamiljen. 

Sidan du beställer ifrån heter Landbierparadies:

https://www.landbierparadies24.de/

Prost!

Stockholm Beer- & Whiskyfestival 2017

Sista helgen i september och första helgen i oktober var det dags för Stockholm Beer & Whiskyfestival för 26 året i rad. Första gången jag besökte mässan var 2002 och då var denna mässa/festival tämligen ensam i Sverige. Nu hålls det flera ölmässor varje månad. Detta har blev tydligare i år då flera svenska bryggerier uteblev så som Oppigårds Bryggeri, Nils Oscar, Dugges, Brewski och många flera. Vad exakt det beror på kan man bara spekulera i men visst har mässan tyvärr gått i lite fel riktning. Jag hade absolut inget emot när det var en kombination av öl och whisky men nu har det år efter började dyka alla möjliga slags spritmärken. Inte blir det bättre att märken som Fireball eller Liquer 43 har egna montrar med översminkade unga tjejer som blandar drinkar. Nej, öldelen börjar tyvärr försvinna från mässan och jag hoppas att det vänder åt rätt håll igen.

Men nog om det negativa. För visst fanns det flera ölutställare där som höll mycket hög klass. Personligen så är det extra kul att komma till Stockholm och upptäcka bryggerier därifrån, eftersom det lätt endast blir göteborgsbryggerier här i stan. Visst är det bra att dricka lokalt men man missar så mycket från övriga Sverige då.

Beer, Brewing & Bastards i Belgolubbens monter.

I år besökte jag mässan under andra helgen både som press och som utställare eftersom jag och Jonas Darnell lanserade vår nya bok Beer, Brewing & Bastards – Herman Hednings Brutalkompletta seriebibel om Öl. Vi befann oss i Belgoklubbens monter. Du har väl inte missat att du kan bli medlem i deras Belgoklubb och få massa fina belgiska öl skickade hem till dig? Läs mer HÄR. Under hela torsdagen befann jag mig i deras monter men under fredagkvällen var jag runt och smakade från andra utställare. Lördagen var jag inte där alls.

Den stora överraskningen var Kungsbryggeriet, som är beläget i Älta i Stockholm. Detta hantverksbryggeri gör något så vågat att de enbart tillverkar lageröl i olika stilar. Med sig hade de bland annat helles, dortmunder, pilsner och märzen. Och vilka lageröl det var! Tveklöst de bästa jag har druckit från ett svenskt bryggeri och alla var verkligen världsklass. De har inte sina öl på Systembolaget utan säljer enbart till restaurang och då är det fat som gäller. I Stockholm hittar du deras öl bland annat på Ölerian, Tjärhovsgatan 50 på Södermalm.

Mässans stora vinnare var Bryggeriet Ångkvarn, där min gode vän Per-Erik Alm är huvudbryggare. De kammade hem hela 5 guldmedaljer i mässans årliga öltävling. Ölen de fick för var Mosaic Lager, Sjuhelvetes ale (en ESB) samt Ångkvarns Pale Ale. Sedan tog de även pris för bästa nya bryggeri och mässans Beer Trophy. Bryggeriet Ångkvarn är en bryggeripub i Uppsala som verkligen är värt att åka till och det var även där jag bryggde en mild (Håkan Mild) i maj i år. Läs mer om det besöket HÄR. 

Det var inte många göteborgsbryggerier på plats men ett av dem var Oceanbryggeriet som ska göra om hela sin portfölj och hade en rad olika spännande öl med sig. Och visst satsar de fortfarande på brittiskt. Bland annat är deras nya julöl Midvinter, hör och häpna, en strong mild. Härligt! Riktigt god var den också. De hade också med sig en wee heavey (stark skotsk ale) på 7,4 volymprocent som var helt ljuvlig med tydliga karamell- och knäcktoner. Dessutom verkar det som att deras stout på 4,4 volymprocent gör comeback och det är bara att säga tack och bock för det. Härligt rostad och torr.

Oceanbryggeriets julöl. En strong mild!

Jag passade även på att göra ett litet stopp hos Pilsner Urquell för att dricka lite av deras färska Urquell från tank (Tankovna) men framförallt för att prova deras mörka Kozel. Detta är alltså en tmavé, en mörk tjeckisk lager på 3,8 volymprocent. Tjeckisk mörk lager är alldeles för underskattad här i Sverige och skulle passa utmärkt som folköl och faktum är att mannen i baren berättade att det finns planer på att släppa en folkölsvariant av Kozeln till nästa år. Mer än välkommet säger jag! Sedan berättade han något som jag inte alls visste och det är att Kozel (den ljusa) är Tjeckiens mest sålda öl, medan Pilsner Urquell är den mest exporterade). Man lär sig alltid något nytt varje dag.

Min gode vän Calle Granberg.
Skål på dig gubben!

3 av årets oktoberfestöl

I skrivande stund pågår oktoberfesten i München som lockar över 6 miljoner besökare varje år.  Ett skummande ölhav av maltiga ljusa helles, sydtysk veteöl och bärnstensfärgade märzen.  Festligheten har arrangerats varje år sedan 1810 och brukar inträffa sista veckan i september och första veckan i oktober. Firandet handlar om trolovningen mellan den bayerske prinsen Ludvig I av Bayern och prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen.

Länge dracks det mest märzen, ett bränstensfärgat och välhumlat lageröl som bryggdes i mars (märz) och lagrades i kalla alpgrottor tills det plockades fram till festen. Detta öl började dock drickas först på 1880-talet dock. På 1960-talet hade det ljusa lagerölet blivit så populärt i världen att det ersatte det halvmörka märzenölet på festen. Oktoberöl blev synonymt med en ljus maltig helles som hade en alkoholhalt på cirka 6 volymprocent. Det är fortfarande den som är vanligast på Oktoberfest.

Men vad gör man då om man inte kan ta sig till München? Man dricker oktoberfestöl här hemma såklart. Varje år släpper Systembolaget ett dussintal oktoberfestöl, där många håller hög klass.

Jag fick en fråga från importören Galatea om jag var intresserad av lite varuprover efter några dagar dök dessa tre upp:

Weihenstephaner Festbier, 5,8 %, 50 cl, 22,50 kr, art. nr 11422

En del oktoberöl återkommer varje år i Systembolagets sortiment men denna var ny för i år. Mina förhoppningar var höga. Som världens äldsta brygger, grundat 1040, kan man lugnt säga att Weihenstephaner kan det här med bryggning. Deras veteöl är ju vida känd och är enligt mig det bästa veteölet i världen.

Doften är brödig med en tydlig maltighet. Även lite örtig och sötaktig. Precis som ett bayerskt lageröl i helles-stil ska dofta.

Smaken är även den tydligt brödigt maltig och munkänslan är mjuk och balanserad. Lite honungstoner. Väldigt lättdrucken (på ett positivt sätt). Örtigheten från humlen finns där men överskuggar aldrig den fylliga maltkroppen.

En otroligt välbalanserat lageröl med tydlig och fyllig maltkropp. I mitt tycke är detta årets bästa oktoberöl på bolaget och en helles blir inte bättre än så här. Se till att dricka den i 1-literssejdlar till schweinhaxe och surkål.

Betyg: 5 av 5

Hofbräu München Oktoberfest, 6,3 %, 50 cl, 21,90 kr, art. Nr 11298

Ett öl som känns igen av många då det återkommer år efter år i bolagets sortiment. Bryggeriet Hofbräuhaus är beläget mitt i München och är på sätt och vis en bryggeripub och en av världens mest kända tyska ölstugor. Grundat 1852. Väl värt ett besök!

Doften är lite svagt spritig och det märks att detta oktoberöl är lite starkare. Inte mycket men det räcker. Visst har den även en trevlig ton av brödighet, honung och ljus sirap men för mig blir alkoholtoner lite för påtagliga. Ölet känns helt enkelt inte lika välbalanserad som Weihenstephaners Festbier.

Smaken har också lite tendenser att vara spritig, nästan så att det drar åt ett bocköl. Ölet är väldigt maltigt och fylligt. Tydlig blommighet och även brödig. Men känns inte lika välbalanserad.

Smaken och munkänslan blir dock mycket lenare och godare när det kombineras med mat (i detta fall kött och surkål). Då dämpas alkoholtonerna och istället får man ett behagligt, fylligt och maltigt lageröl.

Betyg: 3 av 5

Samuel Adams Octoberfest, 5,5 %, 35,5 cl, 20,90 kr, art. nr. 11261

Även detta är ett oktoberöl som släpps på bolaget varje år, även om etiketten har ändrat skepnad. Det är amerikanska Boston Beer Company (världens 10:e största bryggeri) som tillverka denna moderna version av en märzen. Med modern menar jag att den är mer humlad än vad märzen från tyska bryggerier är.

Doften här drar mer åt knäck och lite torkad frukt. En karamellig maltighet är påtaglig men också en blommig humledoft. Doften är överhuvudtaget väldigt inbjudande.

Smaken är både knäckig och kryddigt humlig. Den är lättdrucken och frisk. Man kan även ana subtila toner av torkad frukt.

Även amerikanarna kan brygga märzen med andra ord. Detta är alltid ett öl jag ser fram emot varje år och jag föredrar att dricka det i ensamt majestät, helst innan eller efter maten (ja jag syftar fortfarande på kött och surkål).

Betyg: 4 av 5

Stora Öl, små bryggerier i Växjö 2017

Föreningen Sveriges Oberoende Småbryggerier bildades 2008 av 12 bryggerier och i dag, nästan 10 år senare, är de ett 30-tal bryggerier som finns utspridda över hela landet. Sedan 2012 (rätta mig gärna om jag har fel) har de arrangerat sin alldeles egna festival Stora Öl, små bryggerier där endast medlemmarna i föreningen ställer ut. Festivalen arrangeras också av något av bryggerierna och oftast i den ort där bryggeriet är baserat.

I år hölls festivalen av Trädskogens Bryggeri i Växjö lördagen den 2 september. Jag har i flera år funderat på att åka men det har alltid varit något som kommit emellan men när mina vänner på Trädskogens (Robert, Svante och Matias) skulle hålla i det gällde det att boka upp långt i förväg.

Jag inleder med att säga att det absolut bästa med festivalen var bredden av ölstilar, istället för att enbart hitta IPA, berliner weisse och fatlagrade imperial stout som man så ofta göra på dagens festivaler. Här fanns istället tysk pils, tjeckisk pilsner, veteöl, wit, vetebock, dubbelbock, rököl, porter, stout, IPA, berliner weisse, suröl, APA, imperial porter och märzen. Det enda jag saknade var öl i skotsk stil och mild, men man kan inte få allt. Dessvärre fanns det en del öl som var infekterade. Bland annat en dubbelbock från Lundabryggeriet, Svarte Petter, som smakade som surölet Rodenbach. Hade jag druckit den blint hade jag till och med sagt att den var god, för att vara en flamländsk red ale, men nu förväntade jag mig en fyllig och brödig dubbelbock, vilket det inte var. Däremot hade de en pilsner i tjeckisk stil som var sagolikt god med helt lagom mycket diacetyl (smörkola). Några som däremot hade en helt förträfflig dubbelbock var Eskilstuna Ölkultur som även hade med sig årets version av Södvik Säsong, en saison kryddad med amerikansk humle och som var väldigt uppfriskande.

Ängöl från Kalmar har länge varit ett favoritbryggeri och ett av dagens bästa öl hittade jag hos dem. Det var deras nya vetebock Dubbel Vetebock som verkligen sprudlade av skumbanan och kryddnejlika och som dessutom hade en härligt knäckig maltbas. Yum! Dessutom hade de också med sig sin alltid lika goda märzen Oktoberfestlig.

Dagens stora överraskning var Sälens Fjällbryggeri. Deras Transtrands Pils vaärr troligtvis den bästa pils som jag druckit från ett svenskt bryggeri, i samma klass som Pickla Pils från Nynäshamns Ångbryggeri. De hade även en modern lite fruktigare lager vid namn Gustafs Lager som också höll mycket hög klass. För att inte tala om deras maltiga och knäckiga red IPA Fjäll RIPA. Många pratade gott om den. Men det som överraskade mig var att jag har druckit Sälens öl flera gånger tidigare, men bara på flaska, och då har de inte alls hållit samma höga klass och till och med haft lite felsmaker. Inte så konstigt egentligen då det är just vid buteljering som saker och ting kan gå snett. Eller kanske hade jag bara otur. Jag tänker prova igen. Samtliga deras öl går nämligen att beställa styckvis Systembolaget och skickas till alla bolag i landet.

Värdbryggeriet då? Visst hade även de spännande saker att bjuda på. Bland annat hade de gjort en tävling där Svante Carling, Matias Diessler och Robert Helberg hade bryggt var sin öl utan att avslöja för varandra vad det var för öl. Besökarna fick inte heller veta utan skulle helt enkelt rösta på den de tyckte var bäst. Matias hade gjort en Berliner weisse (Arne Berliner Weisse), Svante hade gjort en NEIPA (Spela på min Citra) och Robert hade gjort en saison med kaffe och lakrisrot (En saison med Kaffe? Ja. Va?). Mitt val föll på berliner weissen som i princip inte kunde bli bättre och det är väldigt uppfriskande att få en utan smaksättning. Saisonen var helt klart spännande då den var ljus och smakade mörkt (kaffe) men kaffesmaken var lite väl kraftig. IPA:an var bra men kanske något kärv, men uppenbarligen tyckte inte andra det eftersom det var Svante som tog hem segern. Något som Matias och Robert inte var sugna på att annonsera högt.

Jag fick även nöjet att träffa min författarkollega Jonas Darnell och det var första gången vi sågs sedan vår bok Beer, Bastards & Brewing – Herman Hednings brutalkompletta seriebibel om öl gått till tryck. Jonas var där och sålde sina Herman Hedning-grejer samt att han stod i Strömsholms Brygghus monter och serverade Herman Hedning öl. Nästa år står vi säkerligen där båda två och kränger böcker. Då kanske även besökarna får dricka mild eftersom vi snart kommer brygga Herman Hedning-ölet Mild Bastard på Strömsholms Brygghus.

På festivaler är jag alltid på jakt efter något bra alkoholsvagt, då jag vet att det är väldigt svårt att brygga. Jag hittade två öl som verkligen föll mig i smaken. Den ena var en torrhumlad svagdricka från Närke Kulturbryggeri och den andra ett välhumlat lättöl från Wermalnds Brygghus. Mycket fyllig och bra kropp i båda.

IPA och APA var det (faktiskt) ganska sparsmakat med men en APA som verkligen höll galet hög klass så var Cirkus APA från Klackabackes Bryggeri. Explosion av citrus och tropiska frukter utan att vara för besk. Sedan hade Oppigårds Bryggeri med sin New Sweden IPA på fat och finns den så behöver det ärligt talat inte finnas så många andra ipor.

På det hela taget var det en väldigt lyckad festival i en fin och rymlig lokal. Det var aldrig trångt vilket jag tror uppskattade av många besökare och man hade gott om tid att stå och tjöta med bryggare vilket är halva nöjet. Bra gjort Trädskogens Bryggeri!