Edinburgh, Skottland

Nu är en vecka i Edinburgh avklarad och än mer trevligare är att det är två veckor kvar av vistelsen. Det harsjälvklart blivit en hel del hela och halva pints av det breda utbudet av real ale som finns här. Jag har besökt staden 5 gånger tidigare men jag har aldrig upplevt att de haft så många sorter från skotska mikrobryggerier som nu. Vad jag tyvärr även har noterat den här gången (kanske för att man är lite mer kräsen) är att kvalitén  på ölen som serveras som real ale varierar oerhört. På en del ställen smakar de rent ut sagt för jävligt, luktar unket och rent av fis. Och då har krogen ändå en Cask Marque-utmärkelse som ska vara en slags intyg på att ölet är av bra kvalité. Men det är självklart svårt att sköta om real ale-öl. De håller inte lika länge som kolsyrad öl och dricks faten inte upp ja då blir de helt enkelt gamla och dåliga och här verkar de inte bytas förrän fatet är tomt. Så ur miljösynpunkt är det ju bra att det inte slängs en massa öl. Sedan är det ju inte heller en förmögenhet man slänger bort när ölen kostar en 25-30 kronor för en pint och jag tvekar aldrig över att beställa en real ale, även om den kan vara dålig.

Än så länge har det både blivit en del öl på krogen och en del öl hemma i lägenheten. Jag hittade bland annat den hel exceptionella stouten Mackeson Stout på burk i en affär. Detta är en av världens mest kända Milk Stout (mjölkstout) och togs fram 1907. Den bryggs i dag av AB InBev och trots sin blygsamma alkoholhalt på 2,8 % är den rejält fyllig och har fina kafferostade toner och mjuk krämig sötma. Du kan läsa mer om den och mjölkstout i min senaste bok Öl - från fat & flaska.

Andra trevliga saker som händer är att den stora pubkedjan Weatherspoon har en ölfestival i tre veckor där man kan köpa tre tredjedels pint för 20 kronor och det finns mycket att testa! Mer om detta i ett senare inlägg.

Nästa vecka blir det även ett besök till bryggeriet Traquair som ligger en och en halv timmes bussresa från stan. Jag återkommer med rapporter därifrån