Ölbloggarstafett del 2 – De underskattade öltyperna, del 2

Del 1 i detta inlägg kan ni läsa HÄR.

I förra inlägget skrev jag om de underskattade lagerölen i Tyskland och Tjeckien och nu tänkte jag kasta mig över engelska kanalen till de brittiska öarna där jag anser att världens bästa öltyper tillverkas, särskilt i de norra delarna.

Jag tar mig genast an mitt absoluta favorit ölland och vars öltyper är extremt styvmoderligt behandlade i Sverige. Jag pratar om Skottland och de maltdominerande öltyperna som ofta hittas där. I dag finns det skamligt lite ”äkta” skotsk öl på bolaget och på svenska ölkrogar. BrewDog är för mig mer amerikansk än skotsk. Men det är klart, lite grann hittar man allt. På krogen ska ni hålla utkik efter bryggeriet från den absolut norra delen av Skottland, Orkney Brewery. Den karamellmaltiga och fikondoftande Dark Island, den knastertorra och kaffelika stouten Dragon Stout, den humle- och karamellkryddiga Red MacGregor samt den kraftfullt fylliga wee heavy maltbomben Skullsplitter är fyra måsten från detta bryggeri.

Willams Brothers Brewery bör ni också hålla utkik efter då de nog gör de roligaste (och godaste) sorterna. De har bland annat fyra Historic Ales – Fraoch Heather Ale (kryddad med ljung och pors), Alba Scots Pine (gjord på tall- och granskott), Grozet (kryddad med krusbär), Ebulum Elderberry (kryddad med fläderbär) samt Kelpie Seaweed Ale (kryddad med sjögräs). Dessutom har man ingefäraportern Midnight Sun, Björnhallonölet Róisin samt, den som bolaget nyss tagit in, 7 giraffes kryddad med fläder och citronskal och som har en typisk skotsk karaktär. Svårt att förklara men det smakar skotskt helt enkelt.

På bolaget finns även en annan skotsk öl som är mer av det klassiska skotska signumet en de ovan nämnda – Belhaven Wee Heavey. Det är en riktigt fyllig fin maltig sak med tydliga smaker av kakdeg och karamell och lite lite rök. Rök i både doft och smak är faktiskt något som ingår i många skotska ölmärken även om de är rätt diskreta. Och när jag ändå är inne på maltiga skottar så kan jag passa på och klaga (igen) över att det finns alldeles för lite av dessa sorter i Sverige. Kanske inte så konstigt nu när det är humle som alla vill ha men ändå.

Belhaven har ju annars en IPA på bolaget i Belhaven Twisted Thistle IPA. Denna (brittisk IPA överhuvudtaget) är inte lika fruktig och besk som amerikansk utan mer åt det blommiga och karamellmaltiga hållet. De är inte heller så alkoholstarka. Twisted Thistle ligger på cirka 5,3 % vilket många britter skulle kalla en strong India pale ale. För förutom blommighet så är det just alkoholhalten som skiljer brittisk och amerikansk IPA åt. Många ligger på mellan 3,5 och 5 % men trots det är de extremt fylliga. Det är också det som karakteriserar många skotska öltyper – fylligt, alkoholsvagt samt mycket smak. En riktigt bra IPA kommer från Edinburghbryggeriet Caledonian Brewery – Deuchers IPA på 3,8 %. Lejongul till färgen med fina blommiga humletoner. Så alkoholsvag IPA skulle jag vilja ställa till skaran över underskattade öltyper. I Sverige finns det skamlöst få men bland svenska bryggerier finns två höjdare i Brandmästaren Andréns Törstsläckare från Dugges och Ocean Ljusa från Oceanbryggeriet. Båda på 2,8 %. Även Sigtuna har en på 2,8 % – Doktorns Pale Ale men denna har jag tyvärr inte haft möjligheten att prova, men med tanke på vad Sigtuna gjort tidigare är den nog ingen besvikelse.

Tillbaka till det maltiga igen. På grund av det kyliga klimatet i Skottland har man aldrig kunnat odla humle och att köpa från England var förr aldrig ett alternativ då de inte var bästa vänner direkt. Därför har malten fått stå för de stora smakerna i skotsk ale. Skotsk ale brukade delas in i fyra kategorier förr tiden och till viss del finns dessa kvar än i dag: 60/- även kallad light (max 3,5 %), 70/- även kallad heavy (3,5-4 %), 80/- även kallad export (4-5,5 %) och till sist värstingen 90/- även kallad wee heavy. Wee heavy stod för att man drack ölet i ett wee (litet på skotska) glas. Och man kan ju inte precis påstå att skotsk öl av dessa öltyper flödar på svenska ölkrogar eller på bolaget. Jag minns att den härligt maltiga och vinösa Caledonian 80/- fanns på bolaget för en sådär 5-6 år sedan. Kom tillbaks! En rolig detalj med denna sort är att den oftast serveras vid rumstemperatur (18-20 grader) på pubarna i Skottland.

De skotska ölen skulle jag vilja påstå är de allra mest underskattade öltyperna i världen, särskilt här i Sverige (vi som annars är det land i världen som har bäst bredd av olika öltyper, både i handeln och på krogen) och personligen längtar jag till att denna humle-våg kan tona ner sig något så att maltiga skottar kan se dagens ljus i landet. Det blir ju lite dyrt i längden att flyga till Skottland varje månad för att få sin dos.

Innan jag avslutar vill jag också passa på att nämna två underskattade öltyper från Skottlands grannland England. Även dessa har gått maltskolan – Brown Ale och Mild. Brown Ale ser man ändå lite då och då, inte minst genom Newcastle Brown Ale och även om den kanske inte smakar likadant i dag som förr så är ändå denna sort lite speciell för mig då det var en av de första alesorter som jag provade. En annan var Double Daimond. Brown Ale finns i två olika stilar – den brittiska och den amerikanska. Den amerikanska har ändå vunnit en del mark bland dagens ölentusiaster, främst kanske för att den ofta har tydlig humlekaraktär tillskillnad mot den brittisk. Sveriges bästa öl (enligt undertecknad) är för övrigt en amerikansk brown ale – Brännskär Brown Ale från Nynäshamns Ångbryggeri.

Brittisk brown ale å andra sidan är så långt ifrån humlebetonat man kan komma. Här är det syrligt, maltigt och nästan sockersött. Ofta brukar denna öltyp bryggas med melass. Syrligheten kommer från malten och det är ofta det som är det karakteristiska hos en brittisk brown ale och det är just den engelska bruna alen som jag skulle vilja påstå är underskattad. Om den är välbrygd så kan den vara riktigt god och syrligt chokladig. Lite som en mildare variant av en syrlig stout. Varken på bolaget eller krogen finns det särskilt mycket brittisk brun öl att tillgå. Hobgoblin är undantaget även om den inte är så klassiskt syrlig. Däremot gjorde Nils Oscar en Brown Ale som kom bara för någon månad sedan som var väldigt stiltrogen. Fin syrlighet och bra eftersmak av choklad.

En ännu mer underskattad öltyp från England är mild och faktum är att det är nästan svårt att hitta denna maltiga och chokladiga öltyp utanför de brittiska öarna. Mild var mycket populärt i England under 1800- och 1900-talet bland arbetarna. Den var ett komplement till bitter och även en snällare version bittern. Milden var alkoholsvagare och knappt besk så det gick att dricka flera pint av den, vilket uppskattades av många. Likt veteöl så ska mild serveras så färsk som möjligt eftersom den snabbt tappar i smak då den är både alkoholsvag och saknar den stora mängden av humle (som är konserverande). Men en färsk mild är något riktigt härligt. Den är inte alls syrlig som brown ale utan här finns det mycket, mycket choklad och kaffe i smaken. Som en mild porter fast med mer maltig karaktär. Trots sin låga alkoholhalt är den likt skotska öltyper mycket fyllig. Mera mild i Sverige tack! Faktum är att Oceanbryggeriet (tack för att ni finns) gör en Dark Mild på 4,5 % som är riktigt härligt chokladig och som får många att beställa ytterligare en pint.

På Irish Pub i Sundsvall hittar man ofta ale i brittisk stil.
Serverad som real ale från bryggeriet i källaren.

När jag ändå är inne på alkoholsvaga öltyper, som de ovan nämna och även klassiska engelska bitters, är dessa också en kategori som är relativt underskattade i Sverige. I Storbritannien är det nästan svårt att hitta ölsorter över 4,5 % medan det i Sverige nästan är svår att hitta öl under 4,5 %. Problemet är att Sverige är fast i folkölsträsket och många folköl smakar i dag mest vatten vilket har lett till att många kopplat alkoholsvaga öl med folköl och framförallt vattnigt och smaklöst öl. Sedan har väl Sverige alltid varit ett starkölsland tyvärr. Många beställer inte öl utan starköl.

Halfway House i Edinburgh.
En pub som alltid får en att längta tillbaka till Skottland.

Det var allt för den här gången. Visst finns det fler öltyper att nämna som är underskattade. Av de mellan 180-200 öltyper som finns så är väl mer än 100 både underskattade och till och med okända för gemene man men jag tyckte ändå att jag behövde dra gränsen någonstans. Nu blev det dessa, i ett annat inlägg blir det andra.

Och slutligen var det den där pinnen som skulle lämnas över. Jag drar ner på farten och sträcker över pinnen till… Uffe på Karlströms Malt. På din blogg har du en flik där skriver om att du håller på att bygga upp en ölkällare. Detta fick mig att tänka på lagrade öl och jag skulle vilja att skrev lite om just att lagra ölsorter. Varför ska man göra det? Varför inte? Vilka ölsorter ska lagras och vilka inte? Vad händer under processens gång (maderiseringen) på respektive ölsort? Berätta gärna också om dina egna erfarenheter vid lagring av olika ölsorter. Och kanske även en bild på din egen ölkällare. Låt fantasin flöda och lycka till!

Slainte! (skål på skotska)