fredag 25 november 2016

Mild och brown ale - de perfekta ölen för den svenska husmanskosten


Det råder både humle- och surölshysteri i Sverige och då är det väldigt lätt att glömma bort klassiska ölstilar som är som gjorda för den svenska husmanskosten och julbordet – rostad Brown Ale och karamellig, knäckig Mild.

Kryddor har i alla tider stått för de mer aromatiska smakerna i öl. Även innan humlen introducerades i Europa av slaverna stod andra kryddor som pors, fläder eller ljung för aromen och den säregna smaken. Men dessa kryddor, inte minst humle, används ofta i för stora mängder så att en av de viktigaste råvarorna i ölet lätt glöms bort – malten.
Maltens smakbidrag i öl består i bröd, knäck, kola, kaffe, choklad, rök och spannmål. Det är malten som ger ölet dess sötma och fyllighet. Tillsammans med den rustika svenska husmanskosten som slottsstek, porterstek, köttbullar eller rent av kåldolmar är den en oslagbar kombination. Skippa brödet till maten och ta det flytande brödet istället, en mild eller brown ale.

Mild – från början en beteckning för ålder

Men vad är då en mild och var härstammar den ifrån? Mild är en av de äldsta brittiska ölstilarna som fortfarande finns kvar. Den finns omnämnd i skrift så tidigt som på 1500-talet. Mild var en benämning på ett öl som bara hade någon vecka eller två på nacken. Då var det inte heller ovanligt att mild var ordentligt humlad, tillskillnad mot i dag. Det fanns mild bitter, mild porter och så vidare. Ordet mild var alltså en åldersbenämning.
Mild var också betydligt alkoholstarkare under den här tiden. Den låg ofta mellan 5–7 volymprocent tillskillnad mot dagens mild som ligger på 2–4 procent. Anledningen är enkel. På grund av att priset på malt och alkoholskatter höjdes drastiskt i början av 1900-talet valde bryggarna att skära ner på ingredienserna och i början av 1900-talet hade alkoholstyrkan sjunkit till 4 volymprocent. Den fortsatte att sjunka och var ett tag ännu svagare än vad som är standarden i dag. Detta ledde till att mild under 1900-talet blev känd som fattigmans- och arbetarölet. Framförallt i Wales blev stilen omåttligt populär. Där kan den även gå under den mer kommersiella beteckningen dark.
Mängden humle, som också hela tiden blivit dyrare, har även den sjunkit under århundradena och i dag finns det knappt någon humle i mild. Fokus ligger med andra ord på malten som brukar ge en karaktär av choklad, kaffe och knäck samt ibland även syrligt brända toner. Även en del torkad frukt kan förekomma. En mild kan antingen vara karamellig, söt och rund i smaken eller rostad, lite syrlig och torr. Maj månad är förövrigt ”mild month” i Storbritannien, något som den brittiska organisationen Campaign for Real Ale (CAMRA) fastslagit. Så glöm nu inte att dricka en mild i maj månad.

Svårt att hitta mild i Sverige

Är man i Storbritannien är det inte särskilt svårt att hitta en mild på puben men i Sverige är det desto trixigare. Oceanbryggeriet gör en dark mild som brukar finnas på Ölrepubliken i Göteborg. Ett annat göteborgsbryggeri, Mohawk, gör också en dark mild. Folkared 15 från Långås utanför Falkenberg har en mild vid namn Wild Boar och likaså Strömsholms Brygghus i Köping vars mild heter Köpingshus Swarth. Alla tre är mild i den mer rostade skolan. I september (2016) kom också Skellefteå Bryggeri med en mild på Systembolaget – Backens Mild. Med lite tur så börjar detta ändra på sig och vi får se allt fler mild om något år eller två på svenska krogar. Eller varför inte i matvarubutiker då en mild gör sig utmärkt som 3,5 volymprocent.

Brown ale – det bruna ölet med olika skepnader

När benämningen brown ale först dök upp i slutet av 1600-talet var det enbart som en beskrivning av en viss typ av mild. I detta fall innebar det att ölet var bryggt med maltsorten brown malt (brunmalt). Brown ale var ursprungligen betydligt starkare än dagens versioner som ligger på mellan 4,5 och 5,5 volymprocent. Men under mitten av 1900-talet var alkoholhalten nere till blygsamma 3 volymprocent.
När en ny malt vid namn pale ale introducerades på 1800-talet upptäckte man att denna gav högre sockerhalt än brown malt, vilket ledde till att man slutade med den bruna malten och således även beteckningen brown ale. Först 1902 dök den upp igen i form av Manns Brown Ale, som fortfarande finns på marknaden. När det begav sig kallades den bland annat för ”Londons sötaste öl”.
I dag är brown ale en relativt vanlig ölstil, betydligt vanligare än mild. Det är väl få som inte känner igen Newcastle Brown Ale. Smakmässigt kan en brown ale skilja sig mycket. Delvis finns det brittisk och amerikansk brown ale. Den brittiska fokuserar på knäck, choklad eller torrostade toner från brunmalten medan den amerikanska lägger mer fokus på humlen, men där ändå den rostade och knäckiga malten finns med i bakgrunden.
Bland svenska bryggerier finns det gott om brown ale och du kommer med största sannolikhet hitta en sort om du besöker en välsorterad ölkrog. Några bra engelska exempel är bland annat Finn Brown Ale och Poppels Brown Ale medan Brännskär Brown Ale från Nynäshamns Ångbryggeri är mer i den amerikanska skolan.

Så tveka nu inte att ta en mild eller brown ale nästa gång du ska äta en rustik maträtt. Eller varför inte bara dricka den som sällskapsdryck i eget majestät. För det fungerar den också utmärkt som.

fredag 18 november 2016

All in Beer Fest 2016




Det har snart gått två veckor sedan All in Beer Fest gick av stapeln i Eriksbergshallen på Hisingen i Göteborg. Anledningen till att jag inte lagt upp någon innan (förutom en lien film på Instagram på @petereronson) är för att jag har funderat kring om jag tycker att det var bättre eller sämre än förra året.

När jag läst en del andra bloggar och snackat med vänner har de flesta tyckt att det var sämre öl och utsällare i år, kanske främst på grund av att det var fler hajpade amerikanska bryggerier förra året. Men jag skulle snarare vilja säga att det var bättre utbud i år, betydligt bättre till och med.

Den största anledningen till detta var helt enkelt att det var betydligt färre Berliner Weisse. Det var alldeles för många av denna ölstil förra året. En öltyp som för mig är helt meningslös då den bara smakar syrligt och saftigt, eftersom de flesta smaksätts av olika slag. Men visst fanns det några även i år och till och med en som jag uppskattade - Brewskis Candy King smaksatt med hallon och lime, men Brewski vet också hur man ska brygga en berliner.

Nåväl. Mycket färre berliner weisse som var en lycka för mig och det fanns dessutom en mycket större variation i utbudet. En av mina absoluta favoriter hittade jag hos Örebro Brygghus och det var en gose smaksatt med ostron. Oerhört välbalanserad och en snygg sälta. Att gose inte gose fått större spridning i ölvärlden är för mig en gåta. Den slår berliner weisse med hästlängder. Gose har både en svag syrlig ton och en fyllig kropp, med tanke på den låga alkoholhalten.

En annan mycket trevlig överraskning var lambikbryggeriet Tommie Sjef från Nederländerna som bara hade bra saker och ser man till bryggerierna så var detta mina absoluta favoritutställare på festivalen. Bland annat hade de en rökig lambik vid namn Basalt som var helt magisk. Men den var också en riktigt vattendelarna bland besökarna som rököl så ofta är.

Till min stora lycka var mitt absoluta favoritbryggeri Brasserie Dieu du ciel! där och även om jag hade druckit de flesta sorter de hade med säga så var det lika gott den här gången. Flera av dem hade jag heller inte druckit på fat tidigare. De hade även en ny, Hérétique Obscura, en brettad svart öl som utan tvekan var ett av festivalens bästa öl. Rejäla toner av brettanomyces i form av stall och läder och rejält torr.

En lite oroande trend som jag noterade var att allt fler bryggerier tillsatte essenser i sina öl (och faktiskt även en och annan cider). Visst är det roligt att bryggerier försöker utveckla ölsmakerna men problemet är att genom att tillsätta essenser (till exempel av någon frukt) är detta rent av orättvist mot bryggerier som faktiskt använder riktigt frukt i sina öl. Faktum är att riktig frukt ger bara en liten subtil ton i ölet medan essenser tar över alla andra smaker. Gott säger en del men personligen tycker jag bara att det smakar artificiellt och jag hoppas verkligen inte att detta blir den nya trenden hos bryggerierna.

Men på All In Beer Fest brukar man kunna gissa sig till nästa års trender, eller det som redan är inne. Förra året var det tveklöst Berliner Weisse. I år då? Fatlagrat fanns det gott om men också Ipor, särskilt New England IPA, där Stigbergets Bryggeri ligger i framkant.

Själv hade jag hoppats på mer färska lageröl och maltiga öl i den brittiska skolan men jag tror jag lyckades hitta fyra totalt. Så nej, detta blir nog inte trenden nästa år heller. Men jag är optimist och tror att förr eller senare kommer stilar som färsk pilsner, kellerbier, mild, best bitter, ESB att bli det trendigt. Hade någon sagt till mig för 3-4 år sedan att berliner weisse kommer bli den nya heta ölstilen hade jag aldrig trott dem. Majoriteten av ölentusiaster visste knappt vad en berliner weisse var för något. Så varför skulle inte detta kunna hända med någon annan obskyr ölstil, som till exempel mild. Jag lever på hoppet…


Stort tack till All In Crew för en grym festival!